När Sveriges Radio tappade kontrollen
Varför är historien om Ekots reporter och hennes relation till den mordhotsdömde och av Säkerhetspolisen säkerhetsriskförklarade man hon gjorde reportage om så viktig? En sak är inslagens tillkomst, på vilket sätt de genomfördes och frågan om de borde ha sänts från början. Kritik fanns redan då mot reportagen, det förekom även internt enligt Expressen (6/5). Reportern förklarade i ett av inslagen bland annat att ”I våra samtal mellan intervjuerna framträder en mer sårbar person”, vilket ledarsidan tog upp i förra veckan under rubriken ”SR:s trovärdighet är skadad”.
Den andra delen är hur Ekot och SR hanterade situationen när cheferna fick reda på journalistens jävsituation och privata relation med mannen. Den relationen inkluderar att han skrivit sig hos reporterns mamma som också agerat som mannens ombud.
Hösten 2020 slutade reportern på egen begäran, enligt vad såväl Ekochefen som Sveriges Radios vd Cilla Benkö uppgivit. I en debatt med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski i P1 morgon 17/5 stod Cilla Benkö fast vid att Ekot och Sveriges Radio agerat korrekt och att det inte fanns tillräckligt allmänintresse att berätta om relationen mellan reportern och den granskade mannen.
Cilla Benkö upprepade det i TV 4, i ytterligare en debatt med Peter Wolodarski. Enligt Benkö fanns det inget som gjorde att journalisten borde avskedas, inget som var brottsligt och inget som var av ett ”så stort allmänintresse att det är värt att publicera” (Tv4 17/5). På frågan om reportern undanhållit något från Ekochefen svarade Cilla Benkö i TV 4: ”Det har vi ingen anledning att tro.”
Eftersom Sveriges Radio inte har redogjort vad bolaget fått fram för information om relationen vet allmänheten inte vad bedömningarna har baserats på. Säkerhetschefen Marcus Qvennerstedt förklarade i ett pressmeddelande 10/5 från Sveriges Radio att säkerhetsaspekten är hanterad. I pressmeddelandet heter det att: ”Just det här ärendet är emellertid avslutat och vi ser därför ingen anledning i nuläget att vidta ytterligare åtgärder.”
Andra medier har dock inte avslutat granskningen och försöken att klarlägga tidslinjen vad gäller relationen och reportagen. Enligt tidigare uppgifter ska journalisten ha uppgett att relationen inleddes under sommaren 2020, efter att hon hade slutat rapportera om saken. Men Dagens Nyheter har nu avslöjat att mannen i mars 2020 fick två p-böter på bilen som vid två nätter stod utanför journalistens bostad i Stockholm. I slutet av april 2020 gör reportern ett inslag om mannen och hans pappa som åtalats för att inte uppfyllt sin anmälningsplikt hos polisen. Enligt Expressen deltog reportern i Studio Ett den 23 juli 2020 och förklarade att det är ”låg ribba beviskravsmässigt” för att utvisa personer enligt lagen om särskild utlänningskontroll. Det gällde den så kallade Gävleimamen, pappa till mannen med p-böterna, som stämt svenska staten på grund av utvisningsbeslutet mot honom.
Om Sveriges Radios vd, säkerhetschef och Ekots chef inte har känt till eller lyckats få fram de uppgifter DN och Expressen publicerar bör det väcka tankar om vad i övrigt Sveriges Radio har missat i sin bedömning av säkerhetsaspekter och allmänintresse.
En del i Sveriges Radios hanterande är att bolaget tydligt deklarerat vad man inte kommenterar utåt och vilka åtgärder man inte tänker vidta. Det är ett personalärende som saknar allmänintresse har varit förklaringen. Kraven på en oberoende utredningar som kommit bland annat från Wilhelm Agrell, professor i säkerhetsanalys, har avvisats (SvD 9/5). Vd Cilla Benkö har uttalat sig och skrivit debattartiklar om att en oberoende utredning skulle utgöra ett brott mot grundlagen och hota meddelarskyddet (SvD 11/5). Det har bland annat juridikprofessor Mårten Schulz ifrågasatt: ”En utredning skulle kunna få i uppdrag att se över rutiner och metodik utan att det finns några risker för källskyddet.” (SvD 14/5)
Att Sveriges Radio inte gjorde en riktig bedömning vad gäller allmänintresset är uppenbart i dag. Det stod klart så fort Doku kom med sitt avslöjande. Blotta misstanken om att en av man som av säkerhetspolisen bedömts som en säkerhetsrisk och som enligt regeringsbeslut ska utvisas, påverkar rapporteringen i Sveriges Radio och har en direktkontakt in i radiohuset är av oavvisligt allmänintresse.
Det betyder inte att allmänheten vaknar varje morgon och intensivt undrar vad som föregår på Sveriges Radio. Men det är inte samma sak som att allmänintresse saknas. Sveriges Radios förhållande till svenska folket och dess roll som en del i krisberedskap och totalförsvar är något alldeles speciellt.
Martin Jönsson fångar i Dagens Nyheter essensen mycket väl: ”Begreppet 'allmänintresse' i medieetiken handlar, ironiskt nog, väldigt lite om vad allmänheten kan tänkas vara intresserad av. I stället handlar det om information som har betydelse för ett ansvarsutkrävande.” Just Sveriges Radios unika roll gör den insikten än viktigare.
Det kan fortfarande finnas förklaringar bakom som allmänheten inte känner till och som handlar mer om säkerhetsbedömningar som varken Cilla Benkö eller någon annan chef på Sveriges Radio kan gå ut med offentligt. Då har man dock valt en underlig väg genom att hänvisa till att det handlar om ett personalärende som saknar allmänintresse. Det är uppenbart att Sveriges Radio brast i den bedömningen och att krishanteringen därefter bara har förvärrat skadan.
Ekot har som en följd av DN:s senaste avslöjande tillsatt en ”intern utredning” , som enligt Eko-chefen Klas Wolf-Watz ger en annan bild än den han fick i september 2020. Det är en rimlig reaktion från en redaktionschef och ett Sveriges Radio som aldrig tog kontrollen över sin egen journalistiska kris. Men den kommer sent och en befogad fråga är varför Sveriges Radio nu ska utföra vad man hittills inte har lyckats med. Det visar samtidigt att Doku och DN har gjort det Sveriges Radio inte klarade av, att värna allmänintresset, det som är public service främsta uppgift i alla lägen.
