När SD sätter agendan
På två viktiga punkter spelar SD en avgörande roll. Den ena rör en hörnsten i styret av Sverige. Den andra gäller regeringsbildningen efter valet.
I det första fallet har Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet valt att utmana regeringens budget och bryta ut en enskild detalj ur den. Genom att i finansutskottet lägga fram ett initiativ i frågan om höjd skiktgräns för statlig skatt, har de tre rödgröna partierna fått majoritet tillsammans med Sverigedemokraterna. Att just den delen valdes ut var en medveten anpassning till SD:s budgetförslag.
Att bryta ur en del av budgeten på det viset är kontroversiellt, eftersom budgetramen ska tas i ett beslut. Oppositionen hävdar dock att reglerna inte gäller en förändring som stärker intäktssidan, vilket en utebliven skattesänkning gör. Därför vill de fyra oppositionspartierna att beslutet om gränsen för statlig skatt ska fattas i en särskild riksdagsomröstning. Talmannen Per Westerberg (M) lät Riksdagsförvaltningen göra en opartisk tjänstemannautredning om det skulle följa lagens intentioner. Utredningen konstaterade: ”Talmannen är då skyldig att enligt 2 kap. 9 § riksdagsordningen vägra att ställa proposition på ett yrkande om bifall till finansutskottets förslag.”
Som Widar Andersson, socialdemokratisk chefredaktör på Folkbladet konstaterar: ”Det vore närmast tjänstefel av Westerberg att gå emot Förvaltningens bedömning.”
Ändå hävdade flera S-ledamöter att talmannen, som trots sin partitillhörighet ska leda riksdagens arbete opartiskt, agerade i regeringens intresse. De rödgröna och SD röstade därför för att ta frågan vidare till konstitutionsutskottet, KU. KU är nu ingen oberoende granskare. KU består av riksdagspolitiker, där Peter Eriksson (MP) är ordförande och majoriteten motsvarar den i riksdagen. S, V, MP och SD kan alltså via sina representanter i KU gå emot Riksdagsförvaltningens oberoende utredning. Ironiskt nog är Björn von Sydow (S) ledamot i KU. von Sydow är tidigare talman, men hoppade av att kandidera mot Per Westerberg i september 2010, med hänvisning till att han inte ville riskera att bli vald med stöd av SD. Widar Andersson påminner om att alliansen då kunde ha valt att uttala sitt stöd för von Sydow. Det hade sannolikt betytt att von Sydow gjort exakt det som Westerberg gjort – låtit Riksdagsförvaltningen göra en utredning och sedan följa dess slutsatser.
Alliansen har också ett ansvar för den uppkomna situationen. Något försök att söka stöd hos MP eller S för att säkra majoritet för budgeten gjordes inte innan den lades fram. På det viset har regeringen nedvärderat riksdagens roll.
Turerna är krångliga och blottar svagheter i Sveriges styrelseskick. En författningsdomstol hade kunnat underlätta vid sådana tillfällen.
Klart står dock att ett parti är vinnare: Sverigedemokraterna. Partiet kan få igenom sin skattepolitik: ett femte jobbskatteavdrag men inte höjd gräns för statlig skatt. Skickligt manövrerat för ett parti med 20 av 349 mandat. Låt vara att det är de övriga riksdagpartierna som stått vid rodret. Linus Bylund, pressekreterare åt Jimmie Åkesson och en av partiets mest framträdande representanter, kunde glatt twittra ut budskapet: ”Oj, vilken inbördes ilska det verkar finnas inom SVAMP så fort SD-politik går igenom med hjälp av någon av SVAMPs två falanger. Kul ändå!”
Svamp är SD:s förkortning för det partiet brukar kalla ”sjuklövern”, där ”a” står för alliansens fyra partier.
Sverigedemokraterna har dessutom uppenbarat en spricka i en eventuell framtida regering. Stefan Löfven, med starkt stöd av Socialdemokraternas valgeneral Jan Larsson, har valt att gå på LO:s linje i frågan om arbetskraftsinvandring. Jan Larsson har, enligt Expressen, på ett internt möte uttalat att Socialdemokraterna under valrörelsen inte ska rikta in sig mot Sverigedemokraterna. I Dagens industri gjorde Jan Larsson klart vad den strategin innebär. Sverigedemokraterna ska inte bemötas, i stället ska Socialdemokraterna göra deras fråga till sin. LO-medlemmar som säger sig beredda att rösta på SD ska lockas tillbaka till S genom att arbetskraftsinvandringen görs till valfråga. ”Innan vi går ut i omvärlden och ber människor att flytta till Sverige är det väl väldigt bra om vi först ser om det finns människor i Sverige som vill ha de här jobben”, förklarade Jan Larsson i Di.
Stefan Löfven följde upp i SVT: ”Det är rimligt att om vi har arbetslösa människor som går här då finns de här och kan ta jobb, då är det rimligt att man prövar bland parterna: finns människor som kan de här jobben?”
Stefan Löfven menar i praktiken att facken – och då i synnerhet LO – ska ha veto om någon med hemvist utanför EU/ESS ska få komma till Sverige för att ta det arbete som hen blivit erbjuden här. Löfven säger att det handlar om villkoren. På den punkten har han rätt, schysta villkor ska gälla, det kontrakt arbetsgivaren och arbetstagaren visar upp för myndigheterna ska inte kunna rivas upp och försämras. Facken ska stötta de arbetare som kommer hit så att de får sina rättigheter uppfyllda. Men det är en helt annan sak än att säga till någon att vederbörande inte får komma in för att tjäna sitt levebröd eftersom någon annan kanske vill ha jobbet.
Det är en märklig felsyn, där antalet jobb anses vara givet, en del inte ska ha rätt att försörja sig och där vissa som arbetar inte anses bidra till ekonomin.
I LO-borgen strålar man av glädje åt att Socialdemokraterna låter sig styras i protektionistisk riktning. Svårare är det för Miljöpartiet. Det är inte vilken fråga som helst för MP, tvärtom är migration ett kärnvärde för de gröna. Det är också därför MP har gjort en bred överenskommelse med Alliansen om migrationspolitiken. Maria Ferm, riksdagsledamot, partistyrelseledamot och migrationspolitisk talesperson för Miljöpartiet sa till Dagens industri (5/12): ”Vi kommer aldrig att bilda en regering som gör det svårare för människor att komma till Sverige.”
Ska man ta det på allvar blir en regering med S och MP omöjlig. Stefan Löfven har bundit sig hårt vid sitt löfte till LO att facket ska avgöra om arbetskraftsinvandraren är välkommen eller ej.
Det heter att politik är en förtroendebransch, men frågan är hur sant det är. Den grenen är SD:s sämsta, säg den som på allvar vill ha Kent Ekeroth och Jonas Åkerlund i regeringen. Ändå är det på SD:s riksdagskansli man i dag ler bredast. Ansvaret för det ligger i hög grad hos de stora elefanterna, de så kallade statsmännen.
