När ryska björnen står i farstun
Finlands president Sauli Niinistö ägnade en stor del av sitt nyårstal åt den höjda ryska tonen mot Nato, USA och EU. Niinistö förklarade: ”Låt mig konstatera än en gång: till Finlands rörelsefrihet och valmöjligheter hör också möjligheten att alliera sig militärt och ansöka om medlemskap i Nato, om vi själva så beslutar.”
Bakom Niinistös budskap ligger det ryska trycket mot Nato med krav på att försvarsalliansen inte ska expandera, dra tillbaka förband från de sentida Natomedlemmarna till vad som gällde 1997, innan någon av de forna Sovjetkontrollerade staterna gick med, samt ta bort de kort- och medeldistansrobotar som skyddar Europa. Den finska presidentens ord är viktiga också för Sverige. Sverige och Finland är ingen buffertzon mellan väst och öst.
Den ryska kalkylen är att Europa och Nato inte är berett att försvara Ukraina militärt och att beroendet av rysk gas gör ekonomiska sanktioner till impotenta vapen. USA anses politiskt svagt och Putin ser att varje dialog öppnar för att väst backar och att Ryssland kan återetablera sig som den maktsfär Sovjetunionen en gång var.
Säkerhetsmässigt har stora delar av svensk politik varit naiv de gångna decennierna. I fråga om de största inrikesmässiga hoten handlar det om terrorhot från islamister, nazister och revolutionära vänsterelement, samt etablering av klanbaserade maffior och andra brottsnätverk. Det tog tid att vakna inför de verkligt växande hoten, många politiker och medier var under långt tid upptagna med att varna för dem som påpekade problemen. Plötsligt ska nu alla stenar vändas.
Men fortfarande är insikten svagare om att säkerhetsförhållandena i Europa har förändrats drastiskt när det kommer till vad som händer i vår nära omvärld – läs Ryssland. Den omlagda försvarspolitiken under 1990-talet anpassade sig förhastat till att Ryssland under Putin skulle bli en demokratisk allierad. En grav missbedömning, skulle det visa sig. Det tog, enligt dålig vana, lång tid innan svensk politik på allvar uppfattade att drömvärlden inte stämde överens med verkligheten. Den ryska björnen sov inte.
I minst lika grad har strategiska misstag begåtts i energipolitiken. Knappt hade ett system med vattenkraft och kärnkraft byggts för att minska oljeberoendet innan naiviteten slog till igen. Den svenska medvetna förhastade utfasningen av kärnkraft i kombination med Tysklands energiomställning – där ytterligare tre reaktorer stängdes vid årsskiftet och resten ska stängas nästa år – är något som har spelat Putin och Kreml i händerna. Den europeiska kontinentens beroende av rysk gas gör Europa svagt i förhållande till den pågående ryska utpressningen.
Sverige och övriga Norden måste gemensamt anstränga sig för att möta det nya säkerhetshotet. En stark nordisk strategi krävs, banden mellan länderna måste stärkas rejält, särskilt efter att flyktingkrisen och covidpandemin dragit isär Norden ytterligare. Ett finskt och svenskt medlemskap i Nato kan vara ett sätt för Norden att tillsammans agera för att stärka motståndskraften i de västliga demokratiska länderna. De nordiska regeringarna bör först och främst inse att vår säkerhet bygger på vår egen förmåga. Putin och Kreml ska inte tillåtas ställa upp villkoren för vår säkerhet.
