När polisen inte löser mordet
De må vara halvt alkoholiserade och ohälsosamt cyniska men lösa mord kan de, poliskommissarierna i tv-deckarna. Polisledningens inkompetens och journalistkårens gamliknande beteende är hinder på vägen som de till slut tar sig förbi med hjälp av underlydande som emellanåt trampar över linjen för det tillåtna.
I den bistra verkligheten är det alltför sällan utredningen av ett mord leder fram till att någon skyldig döms för det. Om det är ett skjutmord i kriminella miljöer klaras det upp i ungefär vart fjärde fall enligt en rapport från Nationella operativa avdelningen vid polisen. Det är just den typen av mord som har stigit kraftigt i antal i Sverige det senaste decenniet. Förra året räknades de morden till 44 stycken. När skjutmord i gängmiljö var betydligt färre klarades även de upp i betydligt högre grad (SR 2/6 2017).
Möjligen är en anledning till den låga uppklarningsprocenten att gängskjutningarna blivit mer normaliserade, att det som var extremt i kriminella miljöer för 20-25 år sedan inte längre är det. Om ingen talar med polisen blir det svårt att komma framåt.
Men det kommer också andra signaler från polisen om att det finns allvarliga brister inom myndigheten. Som att illa utbildad personal ska utreda även de grövsta brotten och att misstänkta begår nya brott medan bevis slarvas bort eller tar för lång tid att analysera.
Svenska Dagbladet är senast ut med vittnesmål inifrån polisen om hur illa det kan se ut. Kritiken handlar om sådana saker som att det kan ta fem veckor att få svar från Nationellt forensiskt centrum på ett dna-test av ett skjutvapen eller kläder som hittats i anslutning till ett mord.
Men kritiken handlar också om hur utredningar sköts och vilka som sätts att sköta dem.
”Vi har inte varit så här dåliga på 20 år. Jag håller inte med om att det är resursbrist som är orsaken. Jag tycker vi är felorganiserade.” säger en av de intervjuade, Jacob van Rooij. Han är en av få som träder fram öppet med sin kritik. Caroline Asplund är en annan.
Just att tillåta öppen kritik är nyttigt för en organisation, oavsett vilken det handlar om. Visselblåsare bör alltid välkomnas. Tyvärr verkar många inom polisen mena att kritik inte är tillåten inom organisationen på det viset och föredrar anonymitet.
En anonym polis som enligt SvD arbetat som förundersökningsledare i många år säger till tidningen:
”Vi har hamnat i en situation där vi måste anpassa arbetsuppgifterna i en mordutredning till vad personerna i gruppen kan, och inte vad som borde göras.” Polisen fortsätter: ”I bästa fall finns det någon som vet hur man håller ett förhör.”
En annan anonym polis säger: ” Vi har snarare gått bakåt de senaste tio åren. De som fått nyckelfunktioner i utredningarna har mycket låg operativ förmåga och ett extremt lågt verksamhetskunnande.” ”Det är inte en resursfråga längre. Nu är vi bara dåliga.”
Hur svensk polis fungerar överlag och vilken förmåga det finns att lösa de allvarligaste brotten i kriminella miljöer är en avgörande fråga.
Bilden vi får från tv-deckare är självfallet skruvad. Men ju mer allmänheten vet om det verkliga polisarbetets förutsättningar, desto mer går det att ställa rätt krav på politikerna att förändra tillståndet till det bättre.
Därför är det viktigt att fler svenska poliser träder fram och berättar sina versioner om hur verksamheten fungerar eller inte fungerar. Det är inte illojalt utan tvärtom väsentligt för att brister ska kunna åtgärdas och rätt politiska beslut fattas.
