När historien inte håller
Sverigedemokraterna var snabba med att beskriva vad som hänt riksdagsledamoten Lars Isovaara utanför riksdagshuset natten mot onsdagen. I ett pressmeddelande förklarades att Isovaara utsatts ”för en grov stöld av två okända personer med invandrarbakgrund.” Riksdagsledamotens ryggsäck uppgavs ha stulits när han föll omkull med sin rullstol.
Pressmeddelandet fick snart dras in. Isovaara hade av allt att döma glömt sin väska på en krog tidigare under kvällen. Enligt poliser som ingrep utanför riksdagshuset hade han dessutom förolämpat riksdagsvakter med rasistiska tillmälen och grisläten.
Partiledare Jimmie Åkesson tvingades åter ställa sig i rampljuset, denna gång för att förklara att Isovaara vilselett partiet. Han är inte längre önskvärd som representant för SD, som talesperson i näringspolitiska frågor eller som riksdagsledamot. Till skillnad från Erik Almqvist och Kent Ekeroth lämnar Lars Isovaara sin riksdagsplats med omedelbar verkan. Han hade inte behövt göra det, men valde att lyda partiledare Jimmie Åkessons uppmaning.
Därmed kommer Isovaara inte heller att få något riksdagsarvode utan måste, som han säger till SVT ”gå till arbetsförmedlingen som alla andra”. Almqvist och Ekeroth tycks inte hysa liknande planer.
Rent opinionsmässigt verkar Jimmie Åkesson ha klarat uppståndelsen kring Almqvist och Ekeroth väl. Enstaka opinionsmätningar ska tolkas försiktigt, men i den som Novus presenterade på torsdagen ligger SD:s stöd runt 8 procent. I den del av mätningen som utfördes efter att Expressen gått ut med Kent Ekeroths film verkar stödet ha ökat, enligt Novus vd Torbjörn Sjöström. Samme Sjöström konstaterar i SvD Brännpunkt (29/11) att nästan sju av tio SD-sympatisörer är män. Hälften av dem har ingen utbildning utöver grundskola. Anledningen att de vill rösta på SD är enligt Novus att partiet vill begränsa invandringen, att det anses vara det enda partiet som vågar prata om integrationsproblemet och att SD vill ha hårdare tag mot brottslingar.
Logiken för sympatierna i SD följer inte den för andra partier. För många av partiets sympatisörer är medierna inte en granskare av makten utan en del av den. Då blir rörelserna också svåra att tolka för journalister och statsvetare. Uppståndelse av det här slaget kan stärka kärnväljarna men samtidigt försvåra SD:s ambition att flytta fram positionerna i andra grupper, som kvinnor och högutbildade. Ska SD bredda sig måste partiet göra trovärdigt att det har ledande företrädare som också kan ta ansvarsfulla positioner.
Även för en Jimmie Åkesson som skickligt hanterar skandaler kan det bli för mycket av den varan.
