När det kniper ropar alla på staten
Över partigränserna är de högsta politikerna i de sydligaste regionerna överens om att de vill ha mer pengar av regeringen. Det framgår av ett brev till finansminister Elisabeth Svantesson (M) som Carl Johan Sonesson (M) undertecknat tillsammans med socialdemokratiska och moderata regionrådskollegor i Blekinge, Halland, Jönköping, Kronoberg och Kalmar (Läkartidningen 26/5 och Aftonbladet 26/5).
Det är inflationen, med främst ökade pensioner och löner, som driver på kostnaderna för regionerna på ett sätt som inte motsvaras av skatteintäkter och statsbidrag.
I Region Skånes senaste kvartalsrapport, gällande januari till och med mars, konstateras att ”Ekonomiska obalanser har förekommit tidigare i Region Skånes historia, men de nu aktuella indikerar att problemets omfattning är större och därmed ännu mera allvarligt”. Bakom den formuleringen finns illröda siffror. Prognosen skvallrar om att regionen missar budget med nära 3,5 miljarder kronor – och då hade budgeten i sig ett rejält underskott på drygt 800 miljoner kronor. Det till skillnad från 2022 då Region Skåne hade ett plusresultat på 2,8 miljarder kronor. Största enskilda förklaringen är pensionskostnader som har stigit drastiskt för Region Skåne.
Kraven på ökade statsbidrag är inte unikt för regionerna. Kommunerna pressas på samma sätt. Växande skatteintäkter förmår bara kompensera för en del av löne- och pensionskostnadsökningarna. Precis som hushåll kommer högbelånade kommuner och regioner att få se gamla lån bytas mot nya med betydligt högre räntor. Trycket kommer från fler håll.
Regioner och kommuner måste koncentrera sig på kärnverksamheterna. Dagens Samhälle konstaterar att andelen personer som kan kallas dministratörer fortsätter att växa i relation till antalet vårdanställda. Det är inget nytt, men det är också paradoxalt då många vårdanställda och lärare upplever att de måste ägna allt mer tid åt dokumentation istället för vård och undervisning.
Överbyggnad finns ju till för att underlätta för dem som utför grundarbetet – vad är det som går fel?
Staten kan absolut öka statsbidragen till regioner och kommuner. Det ska ske i konkurrens med exempelvis försvar och polis vars verksamheter är i behov av stor upprustning. Men det ska också ställas i relation till önskan om självstyre i regioner och kommuner. Även med generella statsbidrag kommer statens i allt högre grad att vilja ha koll på att pengarna faktiskt går till det som är avsett. Inom delar av regeringstrion finns tankar om förstatligande av såväl vård som skola. Kristdemokraterna och Ebba Busch driver på för förstatligande av vården och Liberalerna försöker profilera sig med krav på förstatligande av skolan.
Minskad makt är sällan vad regionpolitiker och kommunalpolitiker önskar sig. Därför är ropen på hjälp till staten förknippat med risk för dem själva. Med mer pengar kommer också krav på mer inflytande från regeringen. Det är ofta rikspolitikerna som får stå i tv och förklara varför vårdköerna växer och skolan inte fungerar som den ska. Då vill rikspolitikerna också kunna leverera någon form av åtgärdspaket, som att staten tar över hela rasket.
Till det kommer skattefrågan. Tre olika nivåer av beskattning för medborgarna betyder att tre olika nivåer av politiker sitter på avtryckarknappen för att öka bördan. Och även om offentliga verksamheter är pressade ekonomiskt så är också hushåll och företag det. Skattehöjningar slår direkt mot plånböckerna men också mot privata investeringar, nya jobb och företag. Allt det där som i slutänden ska betala för vård och skola.
