Anders Gustafsson: När dammluckorna för sunt förnuft brister
Till det skrikande aktivisternas förtret är återvätning av torrlagda våtmarker som i dag är skogsbevuxna ingen mirakelkur för att minska koldioxidutsläpp, som forskarna Hjalmar Laudon och Mats Nilsson vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Umeå nyligen påpekat.
När Laudon och Nilsson under flera år undersökte hur utsläppen från en återställd myr i Västerbotten påverkades av återvätning fann de till och med att åtgärden resulterade i ökade utsläpp av växthusgaser, vilket Sveriges Radio nyligen slog upp stort (SR den 16 juni).
Så har gaphalsarna i Återställ våtmarker slösat bort prima målarfärg och finfint lim när de attackerat vårt kulturarv på Nationalmuseum eller limmat fast sig i allt från vägar till riksdagens möblemang?
Nja, kanske inte fullt ut. Att behålla vatten i landskapet kan vara viktigt att flera skäl. I samband med torka kan det vara en god idé att mer vatten finns kvar istället för att ledas iväg. Restaureringar av våtmarker kan också gynna många fågelarter. Våtmarker är dessutom naturliga reningsverk som renar vattnet från både kväve och fosfor.
I stället för en mirakelkur får återvätning ses som något som bäst sker med eftertänksamhet och med anpassning efter lokala förhållanden.
Men som i många andra sammanhang vet inte den ena statliga handen vad den andra gör. För samtidigt som vi skattebetalare nu lägger flera hundra miljoner kronor varje år på att återställa våtmarker för att mer vatten ska stanna kvar i landskapet bedriver staten ett korståg mot anlagda dammar. Och vad gör en damm, om inte håller kvar vattnet på sina resa mot havet?
Med finansiering från bland annat Naturskyddsföreningen rev Länsstyrelsen Örebro 2017 ut flera fördämningar för att skapa fri fiskvandring. Resultatet förskräcker.
2018 vittnade lokalbor om resultatet av länsstyrelsens ansträngning: torrlagda bäckar, igenväxta dammar och kräftor, flodpärlmusslor och öringar som dött av bristen på vatten (Land Lantbruk den 23 november 2018).
I Nora kommun i Västmanland driver Naturvårdsverket en enveten kamp mot kommunen, civilsamhället och det regionala länsmuseet. Naturvårdsverket vill nämligen riva dammluckorna vid Järle kvarn så att den vackra vattenspegeln försvinner. Att dagens kulturmiljö har funnits i snart 300 år spelar ingen roll.
Trots att bruksmiljön är så värdefull att den är klassad som riksintressant ska fördämningen bort, bort, bort.
Nyligen fick den statliga myndigheten rätt i Mark- och miljööverdomstolen (Sveriges Radio den 14 juni). Så kan ett kärt besöksmål komma att försvinna när Naturvårdsverket tar dit grävskopor för att riva bort några hundra år av svensk kulturhistoria. Allt för fiskens fria vandringsväg.
Fallet med Järle kvarn visar med all tydlighet att vårt kulturarv måste få ett större skydd – inte minst mot myndigheter. Anlagda dammar är ofta av mycket stort kulturhistoriskt värde. Den småskaliga vattenkraften producerar också lika mycket el som det nedlagda kärnkraftverket i Barsebäck.
Och i en tid när vi allt oftare drabbas av torka borde inte staten lägga miljoner skattekronor på att riva ut dammar som ser till att vatten hålls kvar i landskapet.
