Naomi Abramowicz: Naomi Abramowicz: Länsstyrelsen ska inte predika om vithetsnormen
Att tala baklänges hade varit att föredra framför Länsstyrelsen Stockholms nuvarande arbete mot rasism och dess pågående satsning ”Vidga normen”, finansierad med medel från Europeiska socialfonden. Projektet berör inte enbart Stockholm, utan myndigheten har fått i uppdrag från regeringen att samordna och utveckla samtliga länsstyrelsers arbete mot rasism på arbetsmarknaden – med betoning på storstadsområdena, där Länsstyrelsen Skåne ingår.
Länsstyrelsen Stockholm har därför producerat en rad skrifter, poddar och filmer tänkta som ”kompetenshöjning” för arbetsgivare. Namnen på de senaste rapporterna säger allt: Minoritetsstress i praktiken, Hudfärgens betydelse på din arbetsplats och Vita privilegier och diskriminering.
Satsningen handlar om rasism kopplad till hudfärg. Teorierna är av radikalt snitt och direktimporterade från en amerikansk kontext. Strukturell rasism är en oemotsagd självklarhet. Att låta bli att definiera människor i termer av hudfärg är inte ett alternativ. I utbildningsmaterialet står det att målet är att bli färgmedveten i stället för färgblind. Och därmed förstärker man den tendens man borde motverka: att peka ut människor på grund av deras melaninhalt.
I skriften Minoritetsstress i praktiken kan man exempelvis läsa om allt man inte bör göra i förhållande till medarbetare som är ”normavvikare”, det vill säga de som inte tillhör ”vithetsnormen”. Det kan nämligen skapa minoritetsstress, definierat som förhöjd stress på grund av att man inte tillhör normen. Man ska absolut inte fråga någon var de kommer ifrån. Frågan kan faktiskt vara laddad och skapa obehag för den tillfrågade. Nog för att kallprat i fikarummet kan vara nog så tröttsamt men hur kan en oskyldig fråga, som uppenbarligen är grundad i nyfikenhet, ses som ett problem?
Men enligt Minoritetsstress i praktiken kan nästan allt beteende vara problematiskt. Att bjuda medarbetarna på korv med bröd ges, utan märkbar ironi, som exempel på bristande normmedvetenhet. Det riskerar nämligen att enbart gynna normbärarna och utesluta veganer, alla som undviker fläskkött av religiösa skäl samt glutenintoleranta.
Det råder inget tvivel om att rasism existerar, såväl på arbetsplatser som i övriga samhället. Men den vida tolkningen av rasism som torgförs av ”Vidga normen” riskerar att leda till mer exkludering än inkludering, eftersom det är närmast omöjligt för så kallade normbärare att göra rätt. Om man inte råkar utsätter någon för mikroaggressioner så kan man ha orsakat minoritetsstress. Om varenda plump kommentar ska tolkas som en rasistisk gliring kan det i värsta fall leda till att chefer blir mindre benägna att anställa medarbetare med en annan bakgrund, för ingen vill ju anklagas för rasism. Därmed har den hudfärgsbesatta antirasistiska rörelsen än en gång gjort sig själv en otjänst.
Det var bättre på den tiden när Länsstyrelsen bara talade baklänges.
