Larmet hos statsministern hörs ut i skuggsamhället

Att kvinnan enligt det som rapporterats arbetade olagligt är en sak, Magdalena Anderssons familj anlitade enligt uppgift sedan länge en firma som i sin tur anställer personal. Kollektivavtal ska inte ha funnits, vilket förstås ur socialdemokratisk synvinkel blir ett bekymmer. Företagets ägare har enligt Expressen dömts till stora skatteböter för bluffakturor. ”Även vi som vill göra rätt kan råka ut för oseriösa aktörer” säger statsministern. Det är mycket förvånande att Socialdemokraterna som parti inte ser till att det finns en lista på företag för tjänster av det här slaget som är säkrade att använda för ministrarna och andra toppolitiker. Vad har de alla sina tjänstemän till?

Mest häpnadsväckande är säkerhetsaspekten. Säkerhetspolisen förklarade att den inte har koll på vilka personer som arbetar hemma hos Sveriges ministrar: ”När det gäller personer som ska utföra arbete hos en skyddsperson är det inte vårt uppdrag att kontrollera de personerna.”

Det förvånar allmänheten och säkerhetsexpertisen. Dick Malmlund som arbetar med den typen av frågor säger till Expressen om hur storföretag i dag arbetar med frågor av den här typen : ”De skickar ett namn på ett företag, och sedan kollar vi upp det ordentligt med skatter och personer i ledningen. Sedan kommer vi ned på personen som ska komma in hos vederbörande, där vi gör en riktig research på person och omgivning. Och så hör man att man kliver rätt in hos statsministern när man är utvisad, det är ofattbart.”

Det är onekligen ofattbart, efter morden på Olof Palme och Anna Lindh och med det säkerhetsläge Sverige befinner sig i just nu. Det är nästan mer anmärkningsvärt än de tio pistoler som försvann från regeringskansliet 2019.

För några år sedan hade detta enbart handlat om vad man kan begära av en minister i fråga om kontroll av arbetskraft och möjligen om säkerhetsfrågan. Men det här illustrerar också Sverige av i dag med det som kan kallas skuggsamhälle eller parallellsamhälle. Vi vet inte riktigt vilka som befinner sig i landet och människor med utvisningsbeslut fortsätter att leva här, med alla risker det innebär för dem själva och för etablering av brottslighet eller okontrollerat utnyttjande av arbetskraft.

Här blir motsättningen mellan den nationella välfärdsstaten och människor som rör sig över gränser i hopp om bättre försörjning tydlig. Den frågan har ideologisk bärkraft och utvecklingen i Sverige är också ett utslag av den politik som har förts under de senaste decennierna – med olika konstellationer vid makten. Numera är det en självklar del av Sverige med en stor mängd människor som lever utanför det etablerade samhället.

Magdalena Andersson kan inte längre lägga den moraliska bördan på medborgarna. Stenarna hon har lovat lyfta har rullat ända in i den egna farstun.