Möt hoten i den grå zonen
I förhandlingar är det en tillgång att kunna sätta sig in i motpartens situation. Då kan man finna inte enbart svagheter och starka sidor hos motparten utan också gemensamma mål som bygger upp en långsiktig relation och gynnar bägge parter. I vissa fall kan man också upptäcka att man är allt för svag, oförberedd på den andres genomtänkta överkörningstaktik. Vet man att motparten har behandlat andra illa i liknande situationer går det inte att räkna med att man själv ska bli respekterad som en likvärdig part och komma ut som vinnare. Då gäller det att finna de metoder som bäst försvarar de egna intressena, så att man inte blir nedtrampad med klacken.
Likadant är det i relationer med andra länder. För det mesta vill man uppnå den långa ömsesidigt gynnsamma positionen. Grannländer gynnas av fred, varu- och tjänsteutbyte och gemensam beredskap mot yttre hot. Men när det är uppenbart att grannlandet ger sig på andra stater utan respekt för dess gränser, utövar krig direkt eller genom ombud, sprider egen propaganda i nyhetsform för att påverka opinionen med mera – då är det hög tid att förstå att den inställningen också kan komma att slå mot dig.
Om du satt på en nyckelposition i en auktoritär stat som vill påverka och störa ett grannland, hur hade du då gjort? Hade ditt förstaval varit att invadera landet militärt och att lägga all din energi på att kartlägga grannens militära försvarsförmåga? Eller hade du lagt mer kraft på att inventera svagheter i den grundläggande infrastrukturen, i allt från ström- och vattenförsörjning till banksystem och livsmedelslogistik? Hade du riktat in dig helt på traditionell spionverksamhet eller försökt erövra teknologier och företagshemligheter på annat sätt, rentav genom helt öppna köp av företag? Om du verkligen ville störa det politiska systemet och skapa oro i befolkningen, hade satsat allt på att skicka in egna gröna gubbar eller hade du sett till att på olika sätt uppmuntra redan existerande brottslighet?
När en lekman enkelt kan föreställa sig vilka metoder som går att använda vore det väl naivt att tro att en auktoritär grannstat tänker annorlunda. Eller grannstat, förresten. Att det kinesiska kommuniststyrets ambitioner är höga på alla områden, från företagskontroll till politisk påverkan har blivit allt mer uppenbart för både näringslivsföreträdare och ministrar.
I dag är det besvärande klart att Sverige på egen hand egentligen inte är rustat för krig av den traditionella arten. Men svagheterna i Sverige finns på många områden. Landet och dess varierande styren har inte varit berett på den grova brottslighetens utveckling. Istället för att följa en allmän nedåtgående trend i brottslighet har de allra grövsta brotten, som bombdåd, blivit mer frekventa. Det kan mottas genom starka insatser i vissa områden, men sprider sig då gärna till andra områden och brottstyper. De grova äldrerånen - med både misshandel och mord – är ett sådant mycket oroande exempel.
Att hålla strikt åtskillnad mellan polis och militär har varit en självklarhet i Sverige sedan Ådalen 1931. Argumenten kan varje svensk med något som helst samhällsintresse. Men när hoten från kriminella grupperingar och från auktoritärt styrda stater förändrar karaktär och det inte är uppenbart vad som är vad, då kan inte heller det svenska samhällets motvärn fungera på samma sätt som under de senaste 90 åren. Att också rikspolischefen Anders Thornberg och inrikesminister Mikael Damberg, talar om en ”gråzonsproblematik” som kräver nya samarbeten även mellan polisen och försvarsmakten och att de påpekar att alla myndigheter redan i dag samverkar vid terrordåd eller stora skogsbränder, visar att det finns en insikt om att samordning av resurser och kunskap är allt mer nödvändigt för att kunna skydda vitala intressen. Det är hög tid att definitivt sätta formerna för en ny – i bred bemärkelse – säkerhetspolitik.
