Mot första jobbet
Sysselsättningsgraden hos personer mellan 20 och 24 år ligger på cirka 60 procent, vilket är en minskning med 20 procentenheter sedan i början av 1990-talet. Det pekar tydligt på att ungas etablering på arbetsmarknaden sker senare än förr.
Det konstaterade Jonas Olofsson, professor i ekonomisk historia, i en debatt på Europaforum i onsdags.
”Övergången mellan skola och arbetslivet har blivit mindre standardiserat”, som Olofsson uttryckte det.
I det sammanhanget har många intresserat sig för lärlingsutbildningar som tycks erbjuda en effektivare övergång mellan skola och arbetslivet. Men tyvärr tycks det politiska intresset för lärlingsutbildningar vara bra mycket större än från arbetsgivare och elever.
Ställd inför ett svårt samhällsproblem vänds ofta blicken utomlands. Den höga ungdomsarbetslösheten i Sverige är ett sådant problem. Där söks lösningen i länder som Danmark, Tyskland och Österrike där arbetslöshet hos unga människor är betydligt lägre. Vad dessa länder har som Sverige saknar är väletablerade lärlingsutbildningar. Då borde väl saken vara enkel. Satsa mer på lärlingar. Så enkelt är det tyvärr inte.
De senaste åren har Alliansen på olika sätt försökt få fler elever att välja yrkesutbildningar, dels genom den nya gymnasieskolan som infördes för drygt två år sedan, dels genom riktade ekonomiska bidrag till företagen. I början av året infördes även de nya yrkesintroduktionsanställningarna vilka är en form av lärlingsjobb. Ändå har lärlingssystemet svårt att etablera sig i Sverige.
En viktig förklaring kan finnas i att arbetsgivarna inte har ett större ansvar för utbildningen och kompetensförsörjningen. Det framkommer i en ny rapport om lärlingsutbildningar som presenterades på torsdagen, skriven av Jonas Olofsson och Eskil Wadensjö, professor i nationalekonomi. De två professorerna vill även se att arbetsmarknadens parter blir mer delaktiga i lärlingsutbildningarna.
Den svenska modellen nämns ofta som en orsak till att lärlingssystemet har svårt att etablera sig. Arbetsmarknadens parter, arbetsgivare och fackförbund, har ett gemensamt ansvar för arbetsvillkoren men inget ansvar för kompetensförsörjningen.
Det borde ändras. Efterfrågar näringslivet en viss sorts kompetens måste det synas mer i skolan. Det omvända gäller också, skolan måste bli bättre på att fånga upp de behov som företagen har och förmedla detta till elever som står inför valet av utbildningsväg. Övergången mellan skola och arbetsliv kan bara överbyggas genom mer samarbeten mellan skola och arbetsliv.
Staten kan stånga sig blodig med reform efter reform utan att det händer något. Ska Sverige få bukt med den låga sysselsättningsgraden hos unga människor måste alla parter på arbetsmarknaden ta ett gemensamt ansvar.
