Annons
Ledare

Moraliskt hög häst eller realpolitisk rodeo?

Det duger inte att stå bredvid och titta på. Att våga sitta vid makten är ett måste i politik. Det gäller också Liberalerna.
Ledare • Publicerad 29 september 2022
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Någon måste våga.
Någon måste våga.Foto: Andre Penner

Liberalerna har de senaste åren ägnat sig åt inre stridigheter kring hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna. Och därmed också i praktiken till hur man ska förhålla sig till makten – fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav eller ett moderatlett styre?

Anna Starbrink, riksdagsledamot för Liberalerna, har ofta framhållits som en av dem som kan sätta käppar i hjulet för tillkomsten av en ny regering med Ulf Kristersson som statsminister. Nu säger Starbrink till Expressen: ”Jag står helt bakom ambitionen att vi ska ingå i den här regeringen, och jag ser i dagsläget inget som talar emot det. Vi har gjort vårt vägval och jag accepterar det. Det viktiga nu är vilken politik den nya regeringen ska föra.”

Annons

Kanske ännu viktigare är att Starbrink inte ser några principiella problem med att förhandla budget med Sverigedemokraterna: ”Ett budgetsamarbete ser jag som ganska oproblematiskt.”

Det är en klok hållning. Det innebär inte att regeringsfrågan är löst till i morgon. Men det är ett styrkebesked för Liberalerna och Johan Pehrson i de pågående förhandlingarna.

Många försöker få det till ett liberalt svek att ingå i eller stödja en regering baserad på stöd från Sverigedemokraterna. Kritiken från socialdemokrater kan man lämna åt sidan, den handlar om maktstrategi. Socialdemokraterna har exempelvis själva alltid funnit sätt att förhålla sig till radikala socialister och kommunister inom och utanför partiet. För Socialdemokraterna kommer makten först och principerna sedan. Men det går inte heller att gör det omvända till en princip, att sitta som moralpolis på en hög häst och vifta med batongen mot dem som vill ge sig in i maktens rodeo. Tyvärr hamnar många liberaler i den polisuniformen.

Borgerligheten har allt sedan Fredrik Reinfeldts avhopp på valnatten i september 2014 gjort allt för att göra det besvärligt för de egna att återta makten. På ett nästan imponerande sätt har man lagt ut snubbeltrådar på den egna vägen med decemberöverenskommelse och allehanda röda linjer för när man får eller inte får tala med, komma överens med eller förhandla med Sverigedemokraterna. Det är högst troligt att det i sig har lett till att Sverigedemokraterna haft det lättare att växa genom att uppfattas som enda oppositionsparti. Allt medan borgerligheten har krympt.

Hur är det då med de röda linjerna? De bör alltid finnas med i förhandlingar. Men de linjerna bör handla om vad som faktiskt beslutas och inte om gissningslekar eller rena kulturside-fantasier. Utifrån resultatet ska varje regering kritiseras och möjligen någon gång berömmas.

Det kommer att krävas mycket av den som håller i tyglarna den närmaste tiden. Men någon måste våga vilja kliva upp i sadeln. Det är bra att Liberalerna under Johan Pehrson vågar – även när folket på läktarna skriker glåpord.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons