Mönstereleven i euroskolan

Vid årsskiftet går Lettland över till euron. I huvudstaden Riga firas övergången under parollen ”Eurozone joins Latvia”, det vill säga eurozonen ansluter sig till Lettland. Efter fem år av eurokris är det inte svårt att föreställa sig hur en del byråkrater i Bryssel och Frankfurt önskar att så verkligen vore fallet.

Med EU-kommissionens och Europeiska centralbankens ögon är Lettland mönstereleven som gjort allting rätt. I stället för att låta valutan falla i värde när finanskrisen slog till hösten 2008, höll Lettland fast vid kopplingen till euron och inledde en aggressiv åtstramningspolitik.

Lönerna sänktes, ekonomin krympte och arbetslösheten nådde 20-procentsnivån.

Sedan några år växer ekonomin återigen och arbetslösheten har sjunkit tillbaka till drygt 10 procent. Därmed har Lettland i den ekonomisk-politiska debatten blivit ett argument för varför åtstramningar är rätt väg att gå. Kan Lettland, borde väl även länderna i södra Europa kunna göra samma sak, resonerar en del ekonomiska kommentatorer.

Flera faktorer gör emellertid Lettlands erfarenheter svårkopierade. Det handlar både om omfattande arbetskraftsutvandring och en exportdriven tillväxt som underlättats av att länder som Sverige och Tyskland inte drabbats särskilt hårt av krisen.

Men framförallt har den politiska och folkliga uppslutningen bakom åtstramningarna varit stor. Även om krisen smärtat och levnadsstandarden sjunkit, var det värre på Sovjettiden, har många resonerat. Utan denna historiskt betingade vilja att tillhöra Europas kärna går det inte att förstå Lettlands politiska vägval.

Lettland illustrerar eurons fortsatta ställning som politisk symbol. Problemet är bara att eurons ekonomiska konsekvenser på andra håll förflyttar oss allt längre från drömmen om ett enat och konfliktfritt Europa.