Ledare

Monika Olin Wikman: ”Sista andetaget lika viktigt som det första”

Gästkrönika Artikeln publicerades
Monika Olin Wikman
Monika Olin Wikman

Ögon, läppar Sådan är titeln på Hjalmar Gullbergs sista diktsamling.

Hjalmar Gullberg dog 63 år gammal den 19 juli 1961. Han gick ner i sjön och hittades där av sin älskade Greta Thott en kvart senare. Gullberg led av en mycket svår sjukdom. Dagen efter skrev Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter om hur budskapet om hans död gick ut över landet och framhöll att Gullberg varit en av tidens stora lyriker. Han hörde havsbruset genom hela sitt liv , det upphörde aldrig att tona i hans dikter. Genom en egendomlig tillfällighet blev vattenbruset det sista han hörde i livet. Lagercrantz kunde som många i sin generation en stor del av Gullbergs dikter utantill. För mig var, som för romantiska flickor på 50 -talet, dikten ” Kyssande vind ” en favorit. Vi både lockades och förskräcktes över stroferna: Han kom som en vind. Vad bryr sig en vind om förbud ? Med avslutningen Det kommer en vind och går: och hela din världsbild rasar för en fläkt från syrenernas vår och gullregnens klasar” .

Nästan 60 år efter sin död , var Gullberg aktuell under ett seminarium om vård i livets slutskede, palliativ vård. Arrangörer var det forskningsbaserade Österlenprojektet och Stiftelsen Hospice Österlen. Hur kan man höja kvaliteten i den palliativa vården i Simrishamn och hur kan man främja medkännande kring frågor om åldrande och död är frågorna i projektet. Ett antal seminarier äger rum på dessa tema.

Nu var rubriken ”Kärlek - sjukdom- död, fallet Hjalmar Gullberg.” Inledare var Anders Palm, seniorprofessor i litteraturvetenskap. Han är knuten till Medicinska fakulteten vid Lunds universitet. Uppdraget är att utveckla ämnet Medicinsk Humaniora inom läkarutbildningen.

Palm berättade om Gullbergs liv, om den stora kärleken till Greta, om sjukdom och sista tid och läste Gullbergs sista dikter. Det var knäpptyst under takåsarna på Österlens museum bland de många åhörarna, ja de flesta var äldre. Genom att närma sig de svåra frågorna ur Gullbergs perspektiv och genom att referera till den lyriska skatt han efterlämnade även från sjukdomsperioden tog skönheten över i rummet och jag vågar säga en stark livskänsla. Gullbergs språk fortsätter att leva och förmedla. Det ger genklang i vårt inre kring frågorna om existensen och sökandet kring denna.

Vård i livets slutskede måste handla om respekt för varje enskilt liv Ordföranden i Hospice, Dag Lundberg, brukar uttrycka detta med orden ” Det sista andetaget är lika viktigt som det första”.

Och vi behöver konsten, dikten, humaniora , som hjälp att närma oss avskedet. En av Gullbergs sista dikter heter ” Bara en önskan ” och den avslutande strofen lyder så här:

efter en frostnatt var sagan all,

rosen låg utspridd bara.

Vissnade aldrig. Ett sönderfall.

Slut. – Så skulle det vara.