GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Monika Olin Wikman: Monika Olin Wikman: Nostalgi på gott och ont

Den trygga famnen vi minns stämmer sällan med verkligheten.
Monika Olin Wikman
Gästkrönika • Publicerad 15 november 2022
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Bättre förr?
Bättre förr?Foto: Solveig Vikene

Äldre människor vill gärna berätta om det som var en gång. Visst lyste solen över oss under uppväxten, korna betade i hagen, stugorna var röda och i stan var det lugnt, ibland hördes spårvagnens pling. Vuxna var goda som på Saltkråkan. Nostalgi, hemlängtan, blir nog mer påtaglig i denna komplicerade, svåröverblickbara tid med hoten hängande över oss. Vi kan längta till barndomens föreställda trygga famn.

Begreppet nostalgi har haft flera innebörder i historien. Idéhistorikern Karin Johannisson har visat att från 1600-talet och framåt var det en militärmedicinsk diagnos. Soldater i fält greps av sjuklig hemlängtan, tynade bort och dog. I samband med emigrationens och flyktingskapens massiva omflyttningar blev nostalgi i stället ett välkänt socialt fenomen. Berättelsen om vår småländske amerikaemigrant Karl Oskar säger: ”Karl Oskars finger stannade vid plats efter plats på kartan… här dröjde han vid sin barndom och ungdom.”

I samband med moderniteten, som i 1960-talets Amerika, kom nostalgi att stå för en romantisk längtan till en heroisk nybyggartid då allt tycktes enkelt. När välfärdsdecennierna kom med en framtid som hade utopisk lyskraft då hände det något annat, begreppet – och själva känslan – försvann nästan. För vem såg tillbaka när framtiden låg i framtiden?

I våra dagar har nostalgin fått politisk renässans. Sociologiforskarna Gabriella Elgenius och Jens Rydgren har granskat hur nostalgi blir ett retoriskt verktyg i politiken. I en snabbt föränderlig värld blir de lättillgängliga idéerna viktiga säger forskarna, det är säkrare att titta bakåt än framåt. En slags gyllene guldålder, en bättre tid att leva i, föreställs. Nostalgisk retorik används både till höger och vänster i det politiska men det finns skillnader vilket förflutet man väljer att se tillbaka till. Etnicitet och idéer om homogen befolkning står i centrum när högerpopulister och radikalhöger i många länder idealiserar det förflutna. Nationerna har enligt retoriken förfallit främst på grund av utomeuropeisk invandring och då krävs omedelbar politisk handling.

I Sverige målas ibland 1950-talet ut som föredöme men det är en idealiserad guldålder ur samhällsperspektiv . Exempelvis var levnadsstandarden låg för många, dåliga arbetsmiljöer var vanliga, sjukvården kunde inte bota som idag, tidsandan var i många avseenden fördomsfull, mångfald och valfrihet saknades. Särskilda kvinnolöner gällde och sambeskattning hindrade kvinnornas förvärvsarbete. Fri abort fanns inte.

Det går inte återvända till platsen som var, bara till en tid i minnet. Att berätta och skriva om sitt liv och tidigare generationers liv kan för äldre bli ett sätt att komma hem, att bekräfta sitt livs sammanhang, tillhörighet och identitet. Och där kan man ju låta gyllene guldåldrar ges plats någonstans.