Monika Olin Wikman: Monika Olin Wikman: Dags för äldre att höja rösten
Skådespelaren Ewa Fröling söndagsintervjuades i Sveriges Radio den 27 mars. Hon fyller 70 år och det är fyrtio år sedan hon hade en huvudroll i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander”. Att bli 70 är för Fröling inget speciellt, hon är tacksam för att hon ännu kan tänka och känna. Hon får inga filmroller, gör annat, har kommit med en bok, säger att hon är smart och har krav och tycker om sin ilska. Ilska som kraft. Svär gör hon gärna. När detta påpekas skrattar hon, hon är 1,80 lång och en stor människa, visst passar hon att svära. Intervjun är fjärran från stereotypen av äldre. Hon tillhör nu inte äldsta, 70 är det nya 50, men så är det ju inte vad gäller erfarenhet.
Förlaget Social Work Press har publicerat antologin ”Perspektiv på ålderism” (Jönson 2021). Ålderism avser fördomar och diskriminering mot äldre. Det finns enligt professor Håkan Jönson förklaringar som handlar om beröringsskräck inför sjukdom och beroende. Detta omvandlas till avhumanisering och avstånd. Insikten om vår dödlighet skapar ångest som gör att vi förnekar närhet till människor som kan förknippas med döende. Avståndet underlättar för yngre att förneka ålderdom, i hjärtat vet vi inte att vi blir gamla. Vi ska åtminstone inte bli gamla på samma sätt som tidigare generationer. Äldre som något passivt, tacksamt och skröpligt ska tillhöra det förgångna. Så kontrasterade PRO under 1960-talet en bild av fattigvårdens eländiga åldringar mot framtidens ATP-pensionärer. Pensionären skulle nu bli som en medborgare bland andra. Senare trodde många att 40-talisterna skulle kräva nya insatser för nya behov men det blev ganska tyst också från dem.
Det tycks som att när vi blir gamla drivs vi till att inordna oss i äldrekollektivet, införliva fördomarna, tappa självförtroende. Studier visar hur negativa attityder kan kopplas till psykisk ohälsa bland äldre. Problem inom omsorgen pådyvlas de gamla själva och deras karaktäristika istället för att hänföras till samhällets organisation.
Vad göra? Sluta att stereotypt kategorisera efter ålder. Möt fler än barnbarnen över generationsgränser. Våga tala om existensen och livets slut. Håkan Jönson efterlyser ”De äldres röst!” Han menar att det saknas en social rörelse i kampen mot ålderismen, kampen borde vara ”vår fråga.” Bort med ensidiga beskrivningar av ålderdomen som en förlust, något inaktuellt. Vi fortsätter att vilja även om vi känner av åldern.
Vi vill vara med i opinionsundersökningar, få mammografi efter 74 år, kunna välja att jobba längre, vara efterfrågade i samhällsbygget, få en anpassad sjukvård. Listan kan göras lång. Det är historisk nytt med så många äldre; det är hög tid för en inkluderande medborgarroll.
Jag är inte så lång som Ewa Fröling och jag är tio år äldre men jag ställer mig framför spegeln och prövar: SATAN! Det låter riktigt bra.
