Moderniserad modell

Istället har vi under lång tid kunnat se en gradvis förändring mot mer individuellt ansvar, på bekostnad av politikens inflytande.

Forskningsinstitutet Ratios Nils Karlsson skriver i torsdagens Dagens Nyheter om hur den svenska modellen, trots brett samförstånd kring dess utformning, har förändrats de senaste decennierna. Karlsson menar att ytterligare förändring behövs, fram­förallt inom arbetsmarknadspolitiken, för att unga och invandrare lättare ska kunna få jobb.

I flera europeiska länder har uppgörelsen med 1900-talets social­demokratiska modell skett genom högljudd samhällsdebatt. Margaret Thatcher gick som en ångvält genom statliga brittiska industrier. Avreglering på bred front kombinerades med ökat eget ansvarstagande. Få britter saknar minnen från eller åsikter om den perioden.

I Danmark har de borgerliga partierna, framförallt Venstre, med start i den uppmärksammade och seder­mera kapsejsade Farummodellen, drivit bred kulturdebatt. Socialdemokratin har marginaliserats och regeringen blivit omvald flera gånger på rad.

I Sverige uteblev den debatten. Visst finns här motsvarigheter till Storbritannien och Danmark – om än i miniatyr. Göran Perssons sanering av den svenska ekonomin på 1990-talet fick långsiktigt goda effekter. Men de dagis­fröknar som fick instruktioner att använda brödkavlar för att tömma kaviartuberna till det yttersta minns det nog knappast som någon lätt resa.

Alliansens budskap 2006 skilde sig inte radikalt från Socialdemokraternas. Många av de förändringar borgerliga partier har brukat genomföra efter långa S-märkta maktinnehav var redan genomförda. Ibland – som vid saneringen av statsfinanserna – framgångsrikt. Och ibland – folk­aktien Telia är ett tydligt exempel – gick det inte lika bra.

Men riktningen har varit tydlig. Marknader har avreglerats, århundradets skattereform påbörjades av Social­demokraterna 1990, medborgarna kan genom pengsystem välja mellan både offentliga och privata skolor och vårdgivare. Samtidigt har kärnan i den svenska modellen, en välfärdsstat som tar ansvar för medborgarnas sociala trygghet, bevarats.

”Som så ofta när det gäller stora samhällsförändringar förmår vi inte se dem förrän de redan är på väg att fullbordas”, skriver Nils Karlsson i DN. Han konstaterar också att årets valresultat snarare bekräftar förändringens legitimitet än bestämmer dess inriktning.

Den av Fredrik Reinfeldt så omhuldade pragmatismen är ingen nymoderat uppfinning, utan präglade också Ingvar Carlssons och Göran Perssons regeringar. Frågan är hur de pragmatiska moderaterna kommer att hantera arbetsmarknadspolitiken. Här har Ratio en viktig poäng: inga nya nettojobb har tillkommit i privat sektor sedan 1950. Bryts inte den utvecklingen kommer varken borgerliga eller social­demokratiska reformer kunna rädda den svenska modellen.