Moderater för alla eller ingen
Man skulle kunna föreställa sig att det vibrerar av optimism i ett parti som för första gången på åtta år har återvunnit regeringsmakten. Att man några månader in i mandatperioden flyger fram över Sverige med agendan stolt utannonserad i en banderoll: ”Vi leder Sverige för dig!”
Så ser det inte ut i Moderaterna i dag. När partiet samlas till Sverigemöte i Karlstad försöker de ledande företrädarna och ministrarna att tala om sig som vinnare. Men tvivlen lyser genom.
Moderaterna förlorade i valet positionen som näst största parti. Moderaterna förlorade storstäderna. Moderaterna förlorade den inre enigheten som normalt kommer med att vinna regeringsmakten.
Över allt svävar det faktum att Moderaterna inte har grepp om det som brukade kallas ”borgerligheten”. För snart 19 år sedan formades en maktutmanare i form av Alliansen med utgångspunkten i att Sveriges framtid var viktigare än de enskilda partiernas framtid. Det var en bild som lyckades förmedlas utåt och som på riktigt skakade om socialdemokratin. Det höll ett antal år, innan partiernas egenintressen och fokuset på Sverigedemokraterna tog över och smulade sönder borgerligheten.
I dag heter det att Sverige har en ”Moderatledd regering”. Det är en omskrivning – lånad av Socialdemokraterna – för att kontrollen i hög grad ligger utanför Rosenbad.
”Riskerna med att jaga för mycket efter målgrupper är att man på vägen tappar egen identitet, egen vilja och förmåga att utveckla något man genuint tror på.”Petter Birgersson
Precis lika litet som Stefan Löfven säkrade regeringsmakten genom egna valframgångar gjorde Ulf Kristersson det. Båda var på sitt vis beroende av Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. För Socialdemokraterna splittrade Sverigedemokraterna Alliansen.
För Moderaterna återtogs makten via en förhandling med ett fortsatt växande Sverigedemokraterna – den tidigare utmålade fienden. Till det krävdes kompromisser med två ytterligare småpartier med sina egna inre konvulsioner.
Det krävdes för att ta regeringsmakten. Men vid regeringsmakten krävs det något mer för att övertyga väljarna om att Moderaterna är vad Moderaterna vill vara och tror sig vara. Egenbilden av ett statsbärande parti delas inte med självklarhet av väljarna.
Moderaterna gjorde upp med Nya Moderaterna och Reinfeldt-eran men utan att lyckas ersätta det med något självklart eget. Ser väljarna ens Moderaterna som något annat än SD-light?
Så ställs frågan på Sverigemötet om hur Moderaterna ska vinna tillbaka storstadsväljarna, de väljare som enligt partiets undersökningar skräms bort av närmandet till Sverigedemokraterna. Så ställs frågan om hur kvinnor ska fås att rösta på Moderaterna. Så ställs frågan varför hög utbildning inte längre är kopplat till att rösta moderat.
Riskerna med att jaga för mycket efter målgrupper är att man på vägen tappar egen identitet, egen vilja och förmåga att utveckla något man genuint tror på.
Den som jagar alla vinner ingen.
