Misslyckad kommunalisering
”Fan, min tvättmaskin behöver förstatligas också. Den tömmer inte ut vattnet som den ska.”
Det skrev komikern Kristoffer Appelquist på Twitter i går apropå debatten om skolan och om den bör bli statlig.
Det kan vara lätt att ropa på att staten ska ta mer ansvar när en verksamhet i välfärden inte fungerar. Men för skolan är staten troligen det bästa svaret. Trots det går det inte att ducka för problemen. Ska man förbättra en verksamhet måste man ta reda på giltiga orsakssamband. För skolan är detta lättare sagt än gjort. Det är en oerhört komplex värld. Ändå måste viljan vara att det går att skapa en bättre skola.
Igår presenterade professor Leif Lewin utredningen som regeringen beställt för att utvärdera effekterna av att kommunerna tog över huvudansvaret för skolan i början av 1990-talet. Det var ord och inga visor: Kommunaliseringen var ett misslyckande. Skolresultaten har sjunkit, likvärdigheten har försämrats och lärarnas tilltro till sina arbetsgivare är kört i botten. Och mycket av detta kan tillskrivas kommunaliseringen, menar Lewin.
Det var Göran Persson som ansvarigt statsråd drev igenom kommunaliseringen av skolan. Men det är inte bara Socialdemokraterna som bär skulden för misslyckandet. Under den borgerliga regeringen i början av 1990-talet togs flera statliga kontrollinstanser bort vilket ytterligare förstärkte decentraliseringen. Skulden för den misslyckade kommunaliseringen är dubbel, som Lewin uttryckte det på gårdagens pressträff.
Visserligen har staten sedan dess återtagit mer och mer ansvar genom att öka styrningen av skolan. Men än är det långt till en statlig skola. Kommunerna har i dag fortfarande huvudansvaret för skolan. Med 290 kommuner innebär det lika många huvudmän. Genom att kommunerna har olika nivåer på skolpengen får friskolorna olika förutsättningar.
I den långa skugga som Pisa-studien kastat över Skolsverige har skolan blivit den viktigaste politiska frågan för väljarna. I alla fall enligt den opinionsundersökning som DN publicerades på måndagen. Den senaste tidens stora debatt om skolan är givetvis anledning till att den seglat upp i toppen.
Frågan är då: Vad vill politikerna göra?
Leif Lewins uppdrag har varit att utreda effekterna av kommunaliseringen, inte att föreslå huvudmannaskap. Den frågan är politisk laddad. Av riksdagspartierna är det bara FP, V och SD som vill att skolan åter ska bli statlig.
Den största skillnaden mellan de politiska blocken ligger i att den rödgröna oppositionen vill satsa mer på mindre klasser medan Alliansen snarare håller fast vid de skolreformer som genomförts de senaste åren. I övrigt är samsynen förvånansvärt stor mellan de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Den skolpolitiska linjen med de nuvarande reformerna kommer med största sannolikhet att ligga fast oavsett vem som vinner valet.
Att framför allt Socialdemokraterna vill satsa på fler lärare är inte oproblematiskt, det finns helt enkelt inte tillräckligt med utbildade lärare. Dessutom är det inte klasstorleken som är det viktigaste faktor för en framgångsrik skola, det är lärarkvaliteten. Där finns det mycket att göra. Det handlar om att göra läraryrket mer attraktivt så att fler studenter väljer att studera till lärare.
Lönerna måste upp på sikt, den administrativa arbetsbördan lättas och lärarna bör få ökat ansvar att själva utforma undervisningen i klassrummen. På det viset kan statusen för läraryrket höjas.
Förstatligandet av skolan är inget magiskt trollspö som löser skolans problem. Däremot är det absolut nödvändigt att staten säkerställer likvärdigheten, det villa säga att alla barn oavsett var de bor och när de börjar i skolan får samma möjligheter till en bra skolgång. Med kommunerna som huvudman har det misslyckats. Därför måste staten ta ett ökat ansvar för skolan.
En grundbult för det svenska välfärdssamhället är att alla behandlas lika och ges samma möjligheter till ett bra liv. För många börjar den resan i skolan.