Bo Pellnäs: Minröjarnas dödliga nätter
Den ukrainska armén har stora svårigheter att röja väg genom mineringarna framför ryssarnas ställningar. Så kort jag kan ska jag beskriva de problem man står inför. Helst borde röjning ske med mintröskor monterade framför stridsvagnar. Tyvärr måste tröskorna ofta repareras, men framför allt är stridsvagnen sårbar för pansarvärnsrobotar och än mer för missiler från ryska attackhelikoptrar. Med artilleri och rök kan man minska riskerna från robotar på marken men mot attackhelikoptrarna krävs att man har luftherravälde och flygplan som kan anfalla dem.
Nu måste soldater i skydd av mörker åla sig fram, hitta minorna och desarmera dem. Blir man upptäckt kan ryssarna utlösa väl förberedda eldlägen för sitt artilleri där risken att dö är stor och att bli allvarligt sårad ett nästan ett värre öde. Att bli funnen i mörkret mitt uti i ett minfält, forslad tillbaka och omhändertagen kräver bistånd från högre makter.
För dem som ändå ger sig ut i minfälten är stridsvagnsminorna det minsta problemet. Lövliknande trampminor är svåra att upptäcka, kan inte säkras och måste sprängas eller med stor försiktighet flyttas. Osäkrade sprängladdningar som lagts under stridsvagnsminor kan kräva att dessa sprängs på platsen. Sedan finns trådminor. De detonerar och slungar ut hundratals små projektiler vare sig tråden spänns eller klipps av.
Själva minan måste alltså hittas, säkras eller sprängas. I mörker tar det tid eftersom marken under tråden kan vara minerad. Ändå vore alla dessa truppminor inget hinder alls för ett framgångsrikt anfall med pansarfordon bara mintröskorna kunde skyddas och öppna vägar fria från stridsvagnsminor. Detta om de tekniska förutsättningarna och varför ett flygunderstöd är så viktigt.
Förlusterna bland minröjarna är höga. Även de skickligaste löper stora risker vilket gör att man tvingas snabbutbilda nya röjare vilket i sig ökar förlusterna. Att beordras ut i minfälten är vad tyska soldater en gång kallade ”ett himmelsfärdskommando”. De som går ut har kanske accepterat döden som sannolik och närmast ofrånkomlig. Men ångest och rädsla undergräver ändå den psykiska motståndskraften även hos de starkaste. Och dödens tid är också en evighetens ångest där sekunderna kan tyckas stå stilla.
Jag kan rent fysiskt uppleva de här minröjarnas utsatthet med alla sinnen spända och känner en oerhörd tacksamhet över att jag i mitt yrkesverksamma liv aldrig behövde föra befäl i krig och beordra soldater att ta de risker de ukrainska minröjarna nu möter.
Beslutet att ge Ukraina stridsflygplan skulle ha tagits för ett år sedan. Nu blir varje dag en dag med onödiga förluster. Våra JAS-plan är nog inte bättre än amerikanska F 16 men deras förmåga att lyfta från vägbaser med korta startsträckor kunde vara enovärderlig tillgång. Ur underhållssynpunkt är dock säkert ytterligare F16-plan att föredra.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator
