Minns ni när extrapriserna var hotet?
Det hörs numera mycket litet från de grupper som driver på för dyrare mat.
Kampanjen ”Dyrare mat, NU!” har dock kvar 8 900 följare på Facebook. Devisen är: ”Tröttnat på den bittra eftersmaken av billig mat? Förstörda ekosystem, överanvändning av konstgödsel.” Entusiasmen verkar ha svalnat i takt med inflationen. Det senaste inlägget är från september 2021.
Nu är det desto fler som saknar den billiga maten. Vänsterpartiet kör med ”Stoppa prishöjningarna på mat” och vill se reglerade priser genom en överenskommelse mellan regeringen och de stora aktörerna i konsumentledet: Ica, Axfood och Coop. Annars ska det till lagstiftning, enligt Vänsterpartiet.
Lagstiftning och regleringar är ofta vänsterns krav. Den liberala instinkten är att låta marknaden var mer fri.
Just livsmedel är hårdare reglerat än många andra branscher. Det gäller i alla led, från bekämpningsmedel och djurhållning till etableringsrätt för livsmedelshandlare och temperatur i kyldiskar.
Lägg därtill kostnaderna för skatter, gödsel, utsäde, el, lokalhyror, transporter och löner. Det finns mer än en anledning till att stordrift och effektivisering har varit vägen i alla led. Både lantbrukaren och handlaren måste välja mellan att satsa större i stället för dö. Ju lägre marginaler, desto högre krav på storskalighet.
Politiska församlingar kan dessutom sätta upp egna regler och mål, som att en viss andel av maten i skolbespisningen ska vara odlad enligt Krav eller att maten ska vara närodlad. Ofta krockar målen med varandra.
Om man ska ge kampanjen ”Dyrare mat, NU!” rätt i något så är det att högre pris är ett måste för den som vill vara ett småskaligt alternativ. För att det ska fungera behöver konsumenten då uppleva någon form av kvalitets- eller serviceskillnad värd att betala för.
Men regleringar, skatter och högre löner gör det svårare för mindre aktörer att klara kraven. Statliga överenskommelser om pristak kommer att driva på den utvecklingen. Stora aktörer har generellt lättare att möta nya krav, och kan överleva genom att växla mindre marginaler mot volym som tas från de små.
Om sänkta matpriser är ett mål i sig är statens verktyg att lyfta bort regleringar, sänka skatter och underlätta för nyetableringar på alla nivåer. Nya aktörer eller affärsidéer som förändrar marknaden dyker inte upp av att politiker försöker styra mer utan av att de styr mindre.
Vill staten ha färre mellanled får den uppmuntra sådant som gårdsförsäljning (inklusive alkohol). Ökad konkurrens i slutledet uppmuntras genom minskade möjligheter att reglera handeln i detaljplaner.
Den privata marknaden kan förändra branscher, tekniska innovationer som prisjämförelseappar kan exempelvis driva på konsumentmakten.
Det är inte säkert att allt som är möjligt med avregleringar är önskvärt. Men idén att börja i änden med att tala om vilka priser som får tas ut i butiken är väl beprövad. Hittills har den aldrig fungerat.
