Petter Birgersson: Min usla tågkarma eller Pågatågens usla pålitlighet?
Resan skulle gå till Helsingborg och vidare med båten över till Helsingör. Tåget fastnade i Kävlinge. Egentligen gav Pågatåget upp redan i Lund, men i en from förhoppning om att på något magiskt sätt komma vidare hoppade jag och resesällskapet på ett Öresundståg. Det kunde naturligtvis inte heller komma förbi det ”massiva signalfel” som till slut rapporterades om i högtalarna. Passagerarna hade som vanligt lämnats i en gissningstävling om vad som skulle hända. Så småningom meddelade en busschaufför för en annan linje, på eget initiativ, att ersättningsbussar skulle komma, men oklart hur många och när.
Det är inget fel på Kävlinge, och det finns en Sibyllakiosk i närheten av stationen, om man nu råkar vara sugen på korv eller hamburgare en tidig förmiddag i juli. Det var inte jag. Skatten I Kävlinge är dessutom låg, om man är skriven där. Det är jag inte heller.
Vi lyckades ordna skjuts med bil för att ta oss till Helsingborg. På väg dit kunde jag konstatera att min statistik över lyckade tågresor med Pågatågen är bedrövlig. Så fort jag har aktiverat min biljett brukar appen börja blinka av utropstecken. Min träffprocent på tågresor med Skånetrafiken är bedrövlig, i två fall av tio kommer jag till rätt destination i tid. En gång, när jag via allehanda färdsätt och utan förseningar tagit mig från södra Europa till Hyllie, för att där mötas av ett inställt Pågatåg, orkade jag ta mig genom byråkratin det innebär att begära ersättning för taxiresan hem. En process som involverar manuellt skickande papper, allt upplagt för att man ska ge upp eller hinna tappa bort eventuella kvitton.
Den officiella tågstatistiken är långt ifrån så illa som min. Sverigesnittet brukar ligga någonstans runt 90 procent för tåg som ankommer senast fem minuter efter utsatt tid. Sämst är långdistanstågen där motsvarande siffran ligger runt 70 procent. De har ju längre sträcka på sig att tappa tid eller råka ut för ett signalfel. (Trafikanalys.se). Till och med mars i år ankom 86 procent av Pågatågen och 83 procent av Öresundstågen i tid. Det är en bit under Skånetrafikens mål.
I de flesta fall handlar det om små förseningar, men även några minuters försening kan ställa till med trassel för den som har ett byte eller en mycket viktig tid att passa. Och när tåg ställs in med kort varsel kan det få stora konsekvenser för den som räknar med att byta tåg eller till annat färdsätt på utsatt tid.
I sommar har problemen för Pågatågen varit extra stora, inte enbart på grund av de vanliga angivna orsakerna som signalfel, elfel och spårspring, utan också på grund av personalbrist. Felen som gör det omöjligt att ta sig fram på spåren visar tågtrafikens sårbarhet, och behovet av förbättrat underhåll från Trafikverkets sida. Att ha tillräckligt med personal är möjligen något som kan läggas på Skånetrafiken, även om de inte kan rekrytera utbildad personal som inte finns. Men nog är det märkligt att det i tider av ökande arbetslöshet inte utbildas tillräckligt med lokförare.
Det mest akuta för Skånetrafiken är dock att förbättra informationsgivningen och se till att finna lösningar för resenärer som strandsätts, eller åtminstone göra det enklare för dem att lösa problemen själva. Som genom att man vet att man som resenär får snabb ersättning när resan inte når målet.
Privatpersonen Jonas Uddman från Höör berättade för övrigt i Skånska Dagbladet (22 april) att han har ett förslag på hur Skånetrafiken skulle kunna göra det enkelt för resenären att begära ersättning, digitalt och smidigt. Tyvärr är det väl inte meningen att det ska vara enkelt.
Det är lätt att förfalla till nostalgi och tro att allt var bättre förr. För några decennier sedan var det regionala tågresandet tvärtom på väg att dö ut. Men landstingen – dåtidens regioner – tog över trafiken från SJ och Pågatågen och andra motsvarigheter föddes. Det har blivit succé. Tåget som färdmedel dog inte, utan återföddes och kom att bli starkare än någonsin förr. Sedan 1990 har det regionala tågresandet i Sverige ökat från drygt 80 miljoner till runt 240 miljoner resor per år.
I Skåne har tågnätet gått från nedmontering till återupprättandet av gamla och tillkomsten av nya stationer. Ny räls läggs, tunnlar och broar byggs. I dag är det svårt att tänka sig att en stad som Trelleborg för drygt tio år sedan saknade tågförbindelse. Och det går – om tågen nu körs – att ta sig från Simrishamn till Malmö och med ett byte snabbt åka vidare över sundet.
Men ska de skånska resenärerna bli lyckliga, då gäller det att tågen faktiskt också avgår och ankommer när det är sagt att de ska göra det. Att inte åka med samma tåg som jag är då ett säkert tips för att förbättra oddsen att komma fram till rätt plats i rätt i tid.
