Miljöfarliga bilkyrkogårdar

Den genomsnittliga skrotbilen innehåller sju kilo bly. Karossen består av totalt 650 kilo metaller och kvicksilvret i en 25 år gammal herrgårdsvagn kan förgifta en kvadratkilometer stor sjö. 

Varje år dumpas hundratals bilar i naturen. I stället för att skrota bilen under kontrollerade former, väljer alldeles för många att låta sina bilar rosta. 

Varannan kommun uppger att de har problem med övergivna bilvrak och illegala bilkyrkogårdar är en kännbar utgift för skattebetalarna. När bilar överges på allmän mark, blir det kommunens ansvar att forsla bort dem. Ändå säger miljöminister Lena Ek (C), som brukar förespråka ”en giftfri vardag”, nej till att återinföra skrotbilspremien. 

Miljöministern hänvisar till det skärpta producentansvaret – som innebär att leverantören är skyldig att ta emot bilen, och se till att material och komponenter återanvänds – men avslöjas av statistiken. Sedan den tillfälliga skrotbilspremien på 4 000 kronor togs bort 2007, har antalet skrotade bilar minskat med ungefär 30 000 per år.  

Bilägarens möjlighet till kostnadsfri skrotning täcker varken förlorad arbetstid eller transportkostnader. Att betala för att bli av med en slutkörd Volvo från 1989 framstår som ett dåligt alternativ.

Om regeringen vill göra en miljöinsats, och samtidigt lätta på kommunernas bördor, är en återinförd skrotbilspremie det bästa alternativet. 

Premier och punktskatter – morot och piska – är politikens verktyg för att minska andelen skadliga utsläpp. Den långsiktiga kostnaden för att låta avställda bilar förgifta naturen, är väsentligt högre än statens utgifter för skrotbilspremien.