Mer makt till medborgarna

Att den samlade kunskapen hos de många människorna summerar till mer än den hos några få i en elit är en förklaring. Egen förvaltning, eget risktagande, egna misslyckanden, egen avkastning leder till utveckling, innovationer och långsiktighet som i det stora gynnar alla. Att planera en ekonomi centralt blir ineffektivt. Den som från byråkratsitsen försöker styra efterfrågan, utbud och priser kommer att få se sig rejält överkörd av det som kallas marknad – den demokratiska funktion som är så missförstådd och hånad av de auktoritära ideologiernas företrädare.

Språket är ett annat exempel på hur den stora massan ofta är överlägsen den lilla eliten i kunskap och utveckling, något den amerikanske ekonomen Thomas Sowell brukar ta upp i sina böcker. Språket utvecklas genom generationer och en gemensam förståelse utarbetas. Språkliga experter, lingvister, kan sedan ägna sig åt att förklara språken och spalta upp dem. Det resulterar i grammatik som kan hjälpa till att förstå språkens byggstenar. Men det betyder inte att språk och språkförståelse börjar med lingvisternas arbete och grammatikens uppspaltning. Nya språk som har byggts från start med någon slags språklig logik, som esperanto, slår aldrig igenom som de folkligt byggda språken. All reglering är dock inte av ondo ens i språkliga sammanhang. Stavningsreformer är ett exempel på sådan språklig styrning uppifrån som förenar och förenklar kommunikationen. En tristare bieffekt är att det kan bidra till dialekternas nedbrytning, det skulle behövas många Torgny Lindgren för att motverka det.

Det finns fler exempel på hur den stora massans sammanlagda kunskap är mycket viktigare än den lilla klicken av elit vill erkänna. Juridiken är ett sådant område, där det finns en tendens att snarare avfärda den stora massan som pöbeln, efter bilden att man vid torget ställer upp en anklagad person och den upphetsade publiken får fälla avgörandet. Det är en fälla lätt att gå i. I alla led från utveckling av normer och lagstiftning till insyn i domstolarnas arbete och bedömningar är allmänheten avgörande för att en verklighetsfrånvänd elitstat inte ska utvecklas.

När det i den Socialdemokratiska retoriken nu används ord som att ”vi ska återta den demokratiska kontrollen” eller ”ta tillbaka kontrollen” gäller det att ha detta med sig. När de styrande säger sig vilja ta kontrollen måste de ta den från någon. Det innebär också att varje medborgare kommer att få mindre inflytande, mindre att säga till om direkt för egen del, mindre makt att påverka sin egen vardag.

Genom skatterna har medborgarna redan fråntagits egenmakt över vilken typ av tjänster de värderar högst för egen del, inklusive utbildning och sjukvård. Ibland kan man av debatten tro att Sverige hade saknat utbildning och sjukvård om de tjänsterna inte hade varit skattefinansierade. Det är en fundamental missuppfattning. Hur stor andel av köpkraften som hade riktats mot de marknaderna om pengarna inte hade tagit omvägen via skatter och politiska beslut vet vi inte, men det är sannolikt att det hade varit en större del än i dag. Däremot kan man vara tämligen säker på att mindre pengar hade gått till ideologiproducerande myndigheter och andra biverksamheter.

Hur en skattefinansierad välfärdssektor ska organiseras är onekligen en svår politisk fråga. Men att mer makt åt de politiska beslutsfattarna kommer att ge mer tillbaka till medborgarna är högst tveksamt. Däremot kan vi vara helt säkra på att medborgarna får mindre att säga till om för egen del om fler beslut hamnar på politisk och byråkratisk nivå. Det är en förlust i sig.

När de som sitter på makten säger att de vill ta tillbaka kontrollen finns det därför anledning att var oroad. Det är uppenbarligen mer makt till sig själva de menar. Den avgörande frågan för en god samhällsutveckling borde snarare vara: hur ger vi mer makt till medborgarna?