unlock

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

  1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  3. E-tidning
  4. Söksearch
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Mer folköl i Liberalerna

Liberalerna kan fortfarande bli folkpartiet.
Folkölspartiet.
Folkölspartiet.
Foto: Pontus Lundahl/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

Jämförelsen mellan det lilla liberala riksdagspartiet och alkoholhalten i öl hade nog dragits förut, redan på den kortvariga Folkpartiledaren Maria Leissners tid. Men med en tweet från den nyligen avgångne Vänsterledaren Jonas Sjöstedt fick pilsnerparallellen nytt liv: ”Ja, ja, Liberalernas retorik ger jag inte mycket för. Har man inte fler procent än en folköl bakom sig så vill man inte ha extraval.”

Han har säkert rätt på den punkten. Sjöstedt, som en gång gick in i ett parti som under sin långa Moskvatrogna resa höll sig någonstans på svensk starkölsnivå, kan det där med retorik.

Men har Liberalerna något att lära av Jonas Sjöstedt? Ja, kanske. Att ta kommandot över händelserna, att inte låta medierna styra.

Under lång tid har fokus hamnat på Liberalernas inre splittring och dess förhållande till Sverigedemokraterna. En av Jan Björklunds sämsta grenar var att hantera det och få saken att handla om vad Liberalerna vill. Därför står Liberalerna där i dag som ett parti ingen kan förstå.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på trelleborgsallehanda.se, appen MinTA och e-tidning tis, tors, lör. 159 kr per månad!

Nyamko Sabuni har förstås också ett ansvar för partiets läge. Denna ledarsida stödde henne, men såg också besvärligheterna i positionen. Sabuni skulle ju leda ett parti som satt sig i ett avtal med den socialdemokratiska regeringen, ett förhållande Sabuni och hennes stödtrupper inte ville ingå. Trots vinster i förhandlingar med regeringen, som värnskattens avskaffande, är det få som ser Liberalernas framgångar med januariavtalet. Kanske för att den typen av frågor trots allt är perifera för den stora väljarskaran. Att välja en socialdemokratisk statsminister framför en moderat är däremot ett tydligt budskap som går fram.

Liberalerna skulle kunna välja att omvandla sig till en diskussionsklubb utan politiska maktambitioner. Att driva ett parti för de närmast sörjandes debattlusta är tämligen meningslöst.

Men det vore kanske ändå att slösa bort ett liberalt partipolitiskt arv lite väl hastigt. Nyamko Sabuni borde för det första bestämma sig för om hon verkligen vill stanna kvar eller lämna till någon annan.

Väljer hon att stanna kvar – och inte tvingas bort – bör Nyamko Sabuni göra klart att hon bryr sig mindre om partiets inre konvulsioner och mer om vad som händer med landet. Det är trots allt för väljarna detta parti finns till. Tänk om det är så att det finns en stor klok tänkande massa där ute, människor som ser mer till vad som faktiskt behöver åtgärdas än exakt vilken beteckning man kan sätta på politiken.

Den grova brottsligheten och den slappa hanteringen av brottslingar lär stå högt upp på listan. Den är för övrigt lång, listan: Sverige klarar inte av att utvisa våldtäktsmän men skickar ut människor som arbetar ihop till sin egen försörjning. Lagstiftning, polis, åklagarmyndighet och domstolar är inte anpassade efter den nya tidens brottslighet. Utbildningssystemet kan inte försörja landet med de kompetenser som fattas inom offentlig och privat sektor. Den svenska infrastrukturen har stora problem – vägar och järnvägar är undermåliga, elbrist hotar bland annat Skåne och ger stora prisskillnader inom landet. Universitet fokuserar på identitetspolitik där ideologi översätts till att handla om forskning. Nya hudfärgsbaserade konflikter skapas där ”vithet” anses problematiskt. Flickors liv begränsas av religiösa och kulturella dogmer. Unga människor har inte råd med bostad. I flera grupper är arbetslösheten hög och bidragsberoendet stort.

Till att lösa mycket av det passar klassisk liberalism alldeles utmärkt som utgångspunkt: En stark sekulär stat där religion är en privatsak. Nationalstaten som en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Statens huvudansvar ligger i att värna de egna medborgarna. Medborgarna ska styra över sina liv utan att staten sätter stora hinder i vägen. Ekonomin är fri, staten snedvrider inte marknaden med dyra subventioner.

Det går alldeles utmärkt att översätta liberalism till sakpolitik som svarar på frågorna som många invånare i Sverige med fog ställer sig. Ett parti som är mer folköl i tilltalet bör kunna nå fram till fler av medborgarna, åtminstone så att det räcker över starkölsgränsen i nästa riksdagsval.