Petter Birgersson: Men vem ska jobba i vården?

562 lediga jobb. Det var vad den som gick in på Region Skånes hemsida möttes av på måndagsförmiddagen. Men är inte regionerna i ekonomisk kris? Hur kan det då vara på så intensiv jakt efter personal?

Ja, den uppenbara förklaringen är att det inte är lätt att hitta någon som passar in på tjänsterna. Forskningssjuksköterska till Lund, specialistläkare till vuxenpsykiatrimottagning i Helsingborg, anestesisjuksköterska till Operationsavdelning i Ängelholm är inte jobb som kan fyllas med slumpmässig människa som personalchefen möter vid brödhyllan på Coop. Det går inte att bara hoppa in från gatan till operationssalen och hoppas att man hittar rätt bland instrumenten och sätter in rätt dos till patienten. Det lär få förödande konsekvenser.

Något mer oklart vad som förväntas är det med jobbet som Business Relationship Managers till Digitalisering IT och MT, där en del av den omfångsrika arbetsbeskrivningen är: ”Definiera digitala behov tillsammans med verksamheten, där du förväntas ha det holistiska och strategiska perspektivet.” Där kan det ta något längre tid innan någon upptäcker skadan av inkompetens.

Nåväl.

Svensk sjukvård har en mängd problem. Penningbrist är knappast det största. Det har i grunden att göra med att planekonomisk verksamhet är besvärlig. Även om köer är ett ologiskt fenomen – det blir ju inte billigare av att låta folk vänta i kö – så tycks det omöjligt att bli av med dem i offentlig sjukvård. Politiskt initierade vårdgarantier har svårt att bita. Patienterna har heller inte något riktigt att sätta emot – om man inte kan hitta något sätt att betala operationen på egen hand. Alltså en marknad bredvid planen. Det är högst troligt att politiken över tid måste anpassa sig ännu mer än i dag efter det.

Men ska den offentligt finansierade sjukvården ha en chans att fungera hyfsat så måste den åtminstone vara tillräckligt attraktiv för att personal ska vilja ha tjänsterna och vilja stanna kvar på dem. Det betyder förutom goda löner och bra arbetsvillkor i övrigt att kvalificerade yrkespersoner inte styrs i detalj uppifrån, från politiker och tjänstemän. Det är en svår ekvation att lösa när det samtidigt är samma beslutsfattare som avkrävs svar på hur det kan vara så stora skillnader mellan olika regioner och hur köer ska lösas.

När det ställs krav på att staten ska ta över kontrollen av sjukvården från regionerna ska man ha med det i beräkningen. Beslut kommer att hamna ännu längre ifrån folket på golvet och risken är stor att mycket administration får läggas på att uppfylla krav och riktlinjer. Det enda man kan vara säker på är att det kommer att bli mer lika, vilket inte är samma sak som bättre. Åtminstone inte överallt.

En analys av svensk sjukvård måste börja i den änden: Att man frågar sig hur personalen ska fås att trivas bättre, så att fler utbildar sig till vårdyrken och att fler väljer att stanna längre.