Med S, M och SD i mittzonen

Vem som är den största boven i det svenska politiska dramat kan diskuteras. Är det Miljöpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet, Sveriges grundlagar eller tron att välståndet är så stort att vi har råd med sådant spexande? Att omvärldens medier fascinerades av statsministern som aldrig hann bli statsminister – i alla fall inte denna vecka – står åtminstone klart.

Var befinner sig de svenska väljarna i allt det här? Säkert är en stor del överens om att det är svårt att hänga med i svängarna i riksdagen och att det inte riktigt tycks vara det allmännas bästa som står i fokus. Det fascinerande är att ingen politiker säger sig ägna sig åt något spel, det är det enbart andra politikerkollegor som gör.

Så kan inte alla samla sig i mitten, sådär som Annie Lööf vill?

Jo, det är en variant. Frågar man väljarna hamnar den där mitten någonstans i en blandning av Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har i sin tillväxt plockat sina väljare ömsom från Socialdemokraterna och Moderaterna, plus en drös från soffan som varit svåra att väcka för de andra. Det är invandrings- och islamfrågan som varit drivande i den väljarströmningen. Sverigedemokraterna har slirat om vilket ekonomiskt läger man tillhör, men har försökt hitta hem under borgerlighetens skattetält. I de mest ambitiösa planerna tror sig SD dock kunna styra Sverige mot en slags ny folkhemsera.

S, M och SD har genomgått olika historiska faser och bär inom sig flera stridande falanger. Men i de försiktiga lägren i samtliga partier handlar det om att fila av de vassaste kanterna och framstå som något för medborgarna att lita på.

I en grovt skiss av dessa partier i 2021 års modell finner man då begränsning av invandring, tilltro till en skattefinansierad välfärdsstat, marknadsekonomi som accepterad grund för välstånd, hårdare kontroll över brottsligheten, reformer framför revolution, och behovet av någon slags gemensam nationell grund att stå på för medborgarna i landet. Allt med olika tyngd och fokus, samt med varierande interna strider att ta hänsyn till. Men någonstans uppfattar alla tre partier den mittenzon där flest svenska väljare samlas. M och S har sett att när de lämnat mitten för allt för mycket spel i andra zoner har väljare gått till SD. SD:s framväxt är ett resultat av att många väljare uppfattade att M och S var offside.

I en sådan politisk indelning är varken Centerpartiet eller Miljöpartiet medlemmar av mitten. Det ska erkännas att denna tidnings ledarsida inte heller alltid befinner sig där, tilltron till marknaden är exempelvis större än till politiska regleringar i denna liberala fåra än hos gemene man.

Borde då de tre regera ihop? Rent sakligt politiskt vore det inte omöjligt, även om få av de inblandade skulle erkänna det. Demokratiskt är det däremot inte en lysande idé. Fungerande opposition med vilja och förmåga att regera behövs om ett ansvarsutkrävande och byte vid makten ska vara möjligt utan att allt för mycket brakar ihop. Tyvärr har Sverige på en del avgörande punkter redan allvarliga brister. Politiker från S, M och SD kan själva peka på dem. Även om ingen av dem är beredd att ta ansvar för att det har blivit som det blivit säger de sig nu ha lösningar.

För S och Magdalena Andersson kan den märkliga veckan ändå bli starten på något nytt. Styr Andersson sitt parti och sin regering mot en riktning där ”lyfta varje sten” verkligen betyder ”lyfta varje sten” borde det kunna betyda att hon också söker stöd för stenlyftandet där det går att finna. Notera att Andersson inte alls är lika förtjust i att använda begreppet ”blåbrunt” som de tidigare miljöpartistiska kollegorna, det är ”högerkonservativt” som gäller. Det är en liten men avgörande semantisk skillnad för en statsminister i minoritetsställning som kommer att behöva söka stöd i riksdagskammaren var helst det står att finna.

Veckan som gått kan på sikt bli det bästa som hänt Magdalena Andersson, ledare för partiet vars främsta försäljningsargument är att bara S vet hur Sverige regeras.