Med Annie Lööf mot toppen
Centerpartiets stämma fick mest uppmärksamhet för en fråga som partiledningen och Annie Lööf inte tänker driva. Det gäller förbud mot icke-medicinskt motiverat avlägsnande av förhuden på småpojkar. Det har nu lett till att Annie Lööf måste förklara att hon betraktar partistämmans beslut som omöjligt att genomföra. Till Ekot (29/9) säger hon: ”Vi håller religionsfriheten högt, för oss är det viktigt att stå upp för både de grundlagsfästa rättigheter som finns och att värna minoriteter. ”
Det är sällan man hör en partiledare förklara att stämmans beslut bryter mot landets grundlagar och partiets värderingar (att värna minoriteter). Det måste kallas pragmatism att vilja leda ett parti vars majoritet uppfattar partiets värderingar på ett annat sätt än man själv gör. (Expressen har dessutom funnit en riksdagsmotion från 2007 där Annie Lööf ville införa förbud mot manlig omskärelse.)
Annars var det just principerna som drev Annie Lööf bort från Allianssamarbetet. Det var med argumentet att Alliansen skulle bli beroende av SD:s stöd som Centerpartiet bröt sig loss och genom januariöverenskommelsen gav stöd till Socialdemokraterna. Jöken har onekligen gett Centerpartiet stort inflytande över regeringens politik på områden som gör riktigt ont för socialdemokratin. Främst tänker man då på värnskattens skrotande och en reformerad arbetsrätt. Men det gäller också i hög grad migrationspolitiken, där Socialdemokraterna allt tydligare slits åt två håll efter det ihållande tappet bland LO-väljare till Sverigedemokraterna.
Annie Lööf markerar nu allt oftare tydligt mot Moderaterna och Kristdemokraterna. Hennes senaste analys är att Sverigedemokraternas framgångar i opinionsmätningarna är Moderaternas och Kristdemokraternas fel: ”Både M och KD har den senaste tiden öppnat upp för att göra upp med dem i riksdagen och förhandla med dem i konkret sakpolitik, vilket ju var någonting som de för ett år sedan sade var helt otänkbart.”
Vad Lööf inte ser (eller erkänner öppet) är att Centerpartiets politik inte alltid befinner sig i den sakpolitiska mitten. När Centerpolitik blir regeringspolitik kommer det att dra skeptikerna till oppositionspartierna, om det så handlar om skatter, regionalstöd eller migrationspolitik. Men det slår inte med nödvändighet mot Centerpartiet. Istället drar S-sympatisörer som är missnöjda med skatterna till Vänsterpartiet, de som är missnöjda med migrationspolitiken drar till SD. Lööf bidrar alltså till att göra livet svårare för sin gamla huvudfiende – socialdemokratin – och till att ge extra syre åt ytterkantspartierna.
Det är svårt att tro att Lööf inte förstår detta. Kommentarerna om M, KD och SD är snarare politiskt taktiska. Hon placerar M och KD i ett block med SD. Här anas den strategi som ska göra Annie Lööf till statsminister 2022. Nästa regeringsbildning ska bygga på samma parlamentariska grund som 2018/2019. Huvudmålet kommer sägas vara att hålla det ”konservativa blocket” från makten. Vänsterpartiet ger sitt passiva stöd under hård retorik om att ”rör inte arbetsrätten, för då jäklar”. Ett husvillt Liberalerna som klamrar sig över riksdagsspärren till slut anser sig moraliskt bundet att ge efter för ”mittensamverkan”. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan sitta i regeringen eller utanför i en omvänd januariöverenskommelse – om S skadas fortsatt hårt i valet 2022 kan Stefan Löfvens efterträdare se sig tvungen att släppa Rosenbad till C.
Att bli statsminister är varje seriös partiledares mål. Det pragmatiska sätt Lööf hanterar ett stämmobeslut som går emot hennes värderingar är bara ett exempel på hur hon förstår vad som krävs för att nå och behålla maktpositioner. Man undrar om Socialdemokraterna fattar vilken seriös motståndare i det politiska spelets konst de har fått i Annie Lööf från Maramö.
Allt bygger dock på kalkylen att M, KD och SD inte får majoritet ihop. Då har Lööfs strategi att isolera SD istället gett SD mer makt än någonsin tidigare. I själva verket är det insatsen i Centerledarens spel.
