Maskros tillbaka till rötterna

Från start har Miljöpartiet varit för en hastig omställning av samhället. En viktig del i ursprunget var kärnkraftsmotståndet. ”Kärnkraften är nära kopplad till det storindustriella och sårbara samhället – ett storskaligt och svåröverskådligt samhälle som är helt oförenligt med våra grundvärderingar” hette det i idéprogrammet 1982.

Programmet redogjorde Miljöpartiets vision av en grön utopi med världsförbättrarambitioner på de flesta områden. Det präglades av oro för undergången: ”Vår oro för framtiden är stor...mänskligheten tycks vara på väg mot det kollektiva självmordet” I texten varnas för ett förödande storkrig och det förklaras att ”Den globala förstöringen av jord, luft och vatten hotar själva grunderna för vår existens.”

Mycket är som hämtat ur en högstadieuppsats från 1980-talet. Dystopisk, med en inte helt ogrundad rädsla för att vi alla vilken sekund som helst kan bli till radioaktivt stoff. Samtidigt: Allt kan förändras, mänskligheten kan rädda sig undan katastrofen. Samhället kan ställas om till naturlig balans, med global solidaritet, full självförsörjning, jämställdhet mellan könen och kulturell mångfald och frihet.

En hel generation uppfostrades så i svensk skola. Världens bästa minsta största land mellan två onda system skulle med ett mått dåligt samvete och två mått glad optimism kunna ställa allt i världen till rätta. Det bet olika på eleverna. Somliga reagerade med att bli fullblodscyniker, andra gick vidare i livet som utopiska världsförbättrare – miljöpartister rentav.

Miljöpartiet har genom åren förhållit sig på olika sätt till sin ursprungsidealism. Emellanåt har partiet framställt sig som utvecklingsoptimistiskt. Kanske toppade det för tio år sedan med förra språkröret Gustav Fridolins och dåvarande pressekreteraren Ulf Bodachs bok ”Maskiner och människor”. ”Kan vi bygga dåliga maskiner som förstör vår miljö, så kan vi givetvis också bygga bra maskiner” hette det på typisk fridolinsk naivistisk prosa.

Miljöpartiet blev ett centralt parti för att avgöra regeringsmakten, en roll det ofta spelade även på lokal och regional nivå. Inflytandet blev stort, men så uppfattade möjligen också fler väljare att partiet flytt sin idealistiska historia.

Andra fick känna av hur svårhanterade miljöpartisterna kunde vara när de klev in i maktens boningar. Göran Persson beklagade sig över det i SVT:s dokumentär Ordförande Persson: ”De är stöddiga, de är otrevliga, de smäller i dörrar och de ljuger om oss.”

När Sverigedemokraterna kom in i bilden blev Miljöpartiet en ännu viktigare pjäs i det politiska spelet, och kom att vara ledande för en migrationspolitik som gick stick i stäv med den som det växande Sverigedemokraterna och dess väljare önskade. Invandringsfrågan blev lika viktig för Miljöpartiet som för Sverigedemokraterna. Och under en lång period var det Miljöpartiets linje som vann gehör.

Man kan tro att migrationspolitiken var något nytt för Miljöpartiet, något som trängde undan miljöpolitiken. Det ligger möjligen en del i det. Men just ursprungsprogrammet visar snarare att den globala ambitionen och obegränsade tron på mångfalden funnits med från start.

Därför är det inte främmande att säga att det nya språkröret Märta Stenevi är tillbaka till de grunderna. Hon målar upp två bilder. Det onda och det goda. Det onda är klimathotet, symboliserat av villor med två bilar parkerade och män(niskor) som röstar på M eller KD, för att inte tala som SD.

I en intervju med SvD 5/9 säger Märta Stenevi: ”Jag kommer faktiskt aldrig förstå varför man skulle överväga att rösta på M eller KD.”

Det goda är den gamla idealistiska miljöpartiska världsbilden. Inget är för litet eller för stort för att lösas från svensk horisont om de goda krafterna förenas.

Till SvD säger Stenevi: ”Vi har under lång tid haft ett oerhört lågt flyktingmottagande.” Hon säger vidare. ”Det är inte asylsökande som skapar integrationsproblem – det är svensk politik.”

Om våldet och skjutningarna i utanförskapsområdena säger språkröret: ”Det är klart att det är ett misslyckande att vi har gäng som kontrollerar delar av våra städer och det går heller inte att säga något annat än att det är ett misslyckande när människor skjuts ner på gatan. Men det största misslyckandet är att vi låtit barn växa upp i fattigdom och som fått misslyckas i skolan.”

Miljöpartiet har på olika sätt varit en del av makten i flera decennier med olika uppgörelser, inte minst i migrationsfrågan. En del har handlat om att snarare luckra upp asylrätten, något som särskilt gynnat män som tagit sig till Sverige utan egentliga asylskäl. Särskilt feministisk har migrationspolitiken inte varit. Den har över tid bidragit till mansöverskott och ökad konfliktnivå. Men Märta Stenevi ser inga sådana samband, hon har en helt annan förklaringsmodell: med större överföring från villaorterna till utanförskapsområdena slutes de ekonomiska klyftorna och alla små maskrosor kan slå upp genom asfalten.

Just nu är Märta Stenevi själv i regeringsställning, hennes parti har snart varit det i två mandatperioder. Men för Märta Stenevi verkar det där inte riktigt vara någon grej. Hon är först och främst miljöpartist. Modellen, visionen, utopin ligger klar och färdig på skrivbordet. Akademikerna i Lund och runt om på kulturredaktionerna har redan unisont gjort vågen. Nu ska den bara appliceras på samhället där ute.