Martin Tunström: Martin Tunström: Höghastighetståg för storstaden
Största ramen någonsin, omtalades regeringens infrastrukturproposition på fredagen när den presenterades. Men det är inte synonymt med att summan räcker för de investeringar som nämns.
Den sammanlagda summa som läggs på infrastruktur 2022-2033 föreslås ligga på 799 miljarder kronor, vilket underströk ministrarna Tomas Eneroth (S) och Per Bolund (MP) är en ökning med 176 miljarder kronor.
Men ekvationen går inte riktigt ihop. Inom denna ram ska också läggas de nya stambanorna mellan storstadsregionerna som ska ”färdigställas”. Enligt kalkylerna kommer de att kosta från budgetalternativets 205 miljarder till Trafikverkets förslag på 295 miljarder kronor. Lägg därtill en rad andra projekt som diskuteras, Sydostlänken mellan Olofström och Karlshamn, Ostlänken, Norrbotniabanan och ny bana Göteborg-Borås. Eller för den delen nödvändig upprustning och utbyggnad av Skånes järnvägsnät.¶
Budgetalternativet framstår också som politiskt orealistiskt eftersom det inte inkluderar centrumnära järnvägsstationer och anslutningar till mindre städer. Höghastighetsbanan blir så en linje mellan storstäderna för storstädernas invånare.¶
De nya pengarna räcker således inte för att finansiera stambanor och därför framstår löftet att denna satsning inte ska tränga ut andra nödvändiga såsom minst sagt optimistiskt.
Frågan är därför vilka järnvägs- och vägbyggen som prioriteras bort om höghastighetsbanorna ska byggas. Den måste ställas till Januaripartierna.
För Miljöpartiet är undanträngningseffekterna möjligen inget större problem. Partiets regionala representation är svag och för ledningen är det viktigt att få in höghastighetsbanorna i trafikplanen före valet nästa år. Den konspiratoriskt lagde kan läsa in att höghastighetsprojektet kan pressa ned underhållsbudgeten för det eftersatta vägnätet, vilket knappast bekymrar Miljöpartiet.
För Centerpartiet som försöker få propositionen att framstå som en framgång blir det besvärligt att besvara frågan med tanke på partiets starka lokala närvaro i landet. Regionpolitiker kräver investeringar i mindre järnvägar (och landsortens vägnät) samtidigt som höghastighetsbanorna äter upp budgetutrymmet. Socialdemokratiska regeringar brukar vara skickliga på att räkna och partiet har starka lokala opinioner att ta hänsyn till i hela landet. Att fatta beslut utan tillräcklig finansiering är därför en klassisk metod att skjuta upp problemen till morgondagen och nästa regering.
Järnvägar brukar ofta ses som en symbol för hur ett land fungerar. Går tågen som klockan, som i Schweiz? Materialiserar snabbtåg nationell storhet som i Frankrike? En järnväg som bidrar till klyvning istället för förening av landet kan i värsta fall bli järnvägsbilden av Sverige.
