Marknaden älskar tågen
SJ lägger 3,5 miljarder kronor på att modernisera sina snabbtåg. Till ljuset av blixtrande kameror skrevs avtalet med ABB under i går.
Det var på tiden, en uppgradering av tågflottan behövs. X2000 bidrog med sin debut i slutet av 1980-talet starkt till att förnya resandet och synen på tåg. Från 1992 och 20 år framåt nästan fördubblades personresandet. Den starkast bidragande orsaken till det var förvisso inte X2000 utan den regionala trafiken. I Skåne har Öresundstågen och Pågatågen varit en stor succé. Och planen är att kollektivtrafiken i Skåne ska fördubblas till 2020 med 2006 som utgångspunkt.
Den som följer debatten om tågen i dag kan få intrycket att allt är kaos. En återkommande ståndpunkt är att det är avregleringar som ligger bakom det. ”Svenska järnvägen är en läxa till liberala fanatiker” slog Aftonbladets krönikör Peter Kadhammar fast häromdagen. Kadhammar hänvisade till en utredning (SOU 2013:83) som han uppmanade sina läsare att ta del av. Den som gör det kan bland annat konstatera att statliga Trafikverket förvaltar 14 700 spårkilometer av Sveriges totala järnvägsnät på 16 500 spårkilometer. Till undantagen hör bland annat Öresundsbron och Arlandabanan från Stockholm till flygplatsen i Uppland.
Det framgår också att SJ, oräknat dotterbolag, står för 70 procent av järnvägens transportarbete. Resten utgörs i huvudsak av upphandlad regional trafik. Vari den liberala fanatismen – och dess påstådda misslyckande – består är svårt att se.
En statlig järnvägsstruktur, väl förvaltad och utbyggd, har alla möjligheter att erbjuda plats för flera aktörer som erbjuder persontrafik på banorna. Det som behövs är samordning av biljettsystem och trafikövervakning. Kanske något företag är berett att köra nattåg Malmö-Stockholm, nu när SJ beslutat att lägga ner tåglinjen?
En huvudorsak till att tågkrångel uppmärksammas mer i dag är att betydligt fler reser med tåg. Ett fel på en växel får avsevärt mycket större konsekvenser i dag än för 20 år sedan. Det som inte hängt med är underhållet av det gamla järnvägsnätet och att spårkapaciteten på många håll, inte minst i Skåne, inte är anpassad för dagens förhållanden. Det trots att investeringarna i järnväg mer än fördubblats i fasta priser sedan 2000-talets början. Mer behövs och det är billigt för staten att låna just nu. Investeringar i vettig infrastruktur betalar sig alltid.
Om ni nu glömt det, vilket många tycks ha gjort, var SJ rejält nedsablat under flera decennier. Hans Alfredson startade 1973 en hatkampanj mot SJ på grund av det statliga verkets usla service. Nidvisor skrevs. Sträckor lades ner. Punktligheten låg under 1970-talet på runt 70 procent och sjönk stadigt mot 1980. I dag ligger den runt 90 procent. Men ökat resande och tätare turer har gjort det svårare att förbättra punktligheten ytterligare. Återigen: investeringar behövs. Men att skylla på liberalisering är bara löjligt. Starkt ökad efterfrågan visar att marknaden vill ha fler tåg och mer järnväg. Så var det inte på det gamla verkets tid.
