Mardrömmen till vänster

Vänsterpartiet kommunisterna identifierade 1987 i ett färskt partiprogram världens ondska: ”Idag finns tre stora imperialistiska kraftcentra, med sina kärnor i USA, Japan och Västtyskland.”

Pricksäkerheten var total, ett par år före Berlinmurens fall. Partiet letade efter socialistiska framgångsländer och kunde konstatera att: ”Den socialistiska samhällsomvandlingen har frigjort folkliga krafter och därigenom kunnat förverkliga en framgångsrik ekonomisk, social och kulturell utveckling.”

Att det inte hade gått ännu bättre var dock också det kapitalismens fel. De socialistiska länderna ”tvingas sälja och köpa på en kapitalistisk världsmarknad, i en av finanskapitalet manipulerad världsvaluta.”

Fy bubblan, vilken otur. Så visade det sig också att den otäcka kapitalismen hade sådan dragningskraft på människorna att inte ens gevärskulor och murar kunde hålla dem borta från den.

Kommuniststaterna föll och i Sverige fick Jonas Sjöstedt, Lars Ohly, Gudrun Schyman och de andra det litet jobbigt. Den senare gjorde ett skickligt pr-jobb, sågade av K:et och la på ny fasadputs på det i grunden ruttna bygget.

Vänsterpartiets historiska arv borde vara tungt att bära. Med undantag för Sverigedemokraterna är partiets moderna efterkrigshistoria unik i Sveriges riksdag. När övriga partier såg den parlamentariska demokratin och den ekonomiska friheten som självklar var VPK inriktat på att omvandla samhällssystemet.

I den grumliga analysen fanns det plats för formuleringar som: ”Det ligger alltid i folkflertalets intresse att omvandlingen kan ske med fredliga medel, utan att borgarklassen kan använda våld för att vidmakthålla sina privilegier.”

Jonas Sjöstedt, liksom många i dagens partiledning, var med då och är fortfarande med. Sjöstedt valde att stanna kvar och godtog partiets förändring, men därmed också dess historiska arv. Att läsa VPK:s gamla program är en nyttig historielektion. Numera handlar retoriken om att förbjuda vinster i välfärden. Men vad står att läsa i partiets program i dag? Jo, det är påtagligt likt det från 1987. Fortfarande talas föraktfullt om ”borgarklass”.

Den liberala demokratin ifrågasätts och någon ekonomisk lärdom av planekonomins misslyckande har inte dragits: ”De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former.”

Även om Västtyskland är bortplockat ur partiprogrammet som exempel på kapitalismens onda makt, så har EU fått den rollen i stället. EU har gjort kapitalets frihet till överordnad princip och bygger murar mot omvärlden. Vänsterpartiets ekonomiska politik är extrem. Det vet Stefan Löfven. Det gör partiet till hans största huvudvärk. En ansvarsfull socialdemokratisk regering måste hålla dörren stängd mot vänster.