Anders Gustafsson: Mammor finns och de är fantastiska
Hälften att världens befolkning, på ett ungefär åtminstone, är kvinnor. Vartannat barn som ser dagens ljus är en flicka. Men förhåller det sig så också i Sverige?
Det är inte självklart – åtminstone inte om man lyssnar till det språkbruk som Myndighetssverige har lagt sig till med mer och mer.
På Försäkringskassans hemsida skriver myndigheten exempelvis att ”Graviditetspenning kan betalas ut till en gravid person om hen har ett fysiskt ansträngande arbete eller om det finns risker i arbetsmiljön som gör att hen inte kan arbeta när hen är gravid.”
På Skatteverkets hemsida kan man läsa att “den som föder ett barn blir automatiskt barnets vårdnadshavare genom födelsen".
Av 1177:s (tidigare Vårdguidens) språkliga riktlinjer framgår uttryckligen att ordet ”kvinna” bör undvikas i texter, vilket häromåret väckte stor uppmärksamhet och debatt.
Och i samband med att föräldrabalken nu är i begrepp att ”moderniseras” så märks samma tendens av där. I den utredning, som fram till nyligen var ute på remiss, föreslås konsekvent att ordet ”mor” ska bytas ut mot ”den förälder som har fött barnet”. Allt i en strävan att införa ett ”könsneutralt föräldrabegrepp”.
Så i framtiden kanske vi inte firar mors dag, utan ”den förälder som har fött barnets”-dag? Och i logikens namn blir väl fars dag då utbytt mot ”den förälder som inte har fött barnets”-dag.
Den språkliga förändringen har ett vällovligt syfte, att inte exkludera dem som exempelvis är kvinnor men som identifierar sig som män, men som ändå föder barn. Samtidigt innebär förändringen att kvinnor suddas bort från språket – det verktyg vi har för att registrera och beskriva verkligheten.
Det blir en inkludering av en extremt liten minoritet – på kvinnors bekostnad.
”De har livmoder och äggstockar. De är gravida. De föder barn. Och de är många – och fantastiska.”Anders Gustafsson
Detta är också budskapet, och varningen i en debattartikel undertecknad av en mängd kvinnoorganisationer med Sveriges kvinnoorganisationer och Fredrika Bremer-förbundet i spetsen (Svenska Dagbladet den 10 februari).
De menar att begreppet ”den förälder som har fött barnet” reducerar kvinnor till objekt som kan brukas av andra, ”bärare” och ”födare” av barn, snarare än subjekt i sin egen rätt. Och vidare varnar de för att denna politiska språkaktivism gör språket obegripligt. De exemplifierar med följande textmassa från utredningen:
”Lagen ska dock inte gälla när ett föräldraskap för den som inte har fött barnet och inte heller har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst ska ersätta föräldraskapet för den som har fött barnet.”
Klart som korvspad, va?
Svensk feminism har länge kämpat för att kvinnor ska synas i nyhetsrapportering, erkännas i historieböckerna och för att könsbaserade rättigheter ska garanteras i lag. Nu finns tvärtemot en pendelrörelse i tiden där en försvinnande liten grupps propåer om ”inkludering” håller på att sudda bort kvinnorna ur språket. Kvinna – undvik, som 1177 uttryckte det.
Men oavsett vilka ord vi använder så finns kvinnor och mammor i den verkliga verkligheten. De har livmoder och äggstockar. De är gravida. De föder barn. Och de är många – och fantastiska. Ska de reduceras till livmoderbärare eller personer som föder barn?
Det är ett misstag att sudda bort kvinnor, kvinnors villkor och kvinnors erfarenheter ur språket. Utredningen slår också fast att den svenska föräldrarättsliga lagstiftningen är bland de mest moderna i världen. Det räcker gott och väl.
Och hur i hela friden är det feministiskt att ta bort orden som betecknar hälften av vår befolkning? Det är en godhet som har slagit över i vansinne.
