Malin Nävelsö: Malin Nävelsö: Förbered i det lilla för att klara det stora
Många har konstaterat att vårt samhälle är dåligt förberett för stora kriser och att mycket arbete behöver läggas på att skapa större medvetenhet och mer hållbara krisplaner. Det är säkert alldeles rätt, men frågan är om det inte blir nödvändigt att återskapa något vi kan kalla vardagsberedskap först.
Strävan att skapa effektiva verksamheter utan överkapacitet är på många vis bra. Det finns ingen anledning att hela tiden ha möjlighet att hantera en större kris – nyckeln är i stället att kunna ställa om efter behov. Men om organisationen är alltför slimmad blir den lika inflexibel som om den är överdimensionerad. Bygger man huset på sanden flyter det bort i översvämningen, så man kan bli tvungen att ta den högre kostnaden för att lägga grunden på hälleberget.
Många verksamheter saknar i dag kapacitet även för de mindre störningar som alltid finns och som måste vara en del av all planering för hållbar drift. Det handlar minst lika mycket om inställning som om ekonomiska resurser. Det går inte att betrakta sjukdom eller vård av barn som något extraordinärt som omedelbart leder till problem i verksamheten. Om det finns en vettig planering för dessa vardagliga störningar blir det också mycket lättare att skala upp när större kriser inträffar, eftersom alla anställda vet vad som förväntas av dem, både i normalläge, nästan-normalläge och krisläge.
Att erkänna tillvarons oförutsägbarhet är paradoxalt nog första steget mot en beredskap som är både hållbar och flexibel. I styrningen av offentlig verksamhet kan man inte tillåta sig att vara varken optimist eller ytlig. Om allting fungerar som det skall utan störning någon vecka får man se det som en bonus – det är inte det man skall planera för. Det handlar också om en personlig inställning hos varje medborgare. Vuxna människor kan helt enkelt inte tillåta sig att stå handfallna inför tillvarons alla störningar och kriser och förvänta sig att någon myndighet eller för den delen regeringen skall kunna lösa alla problem som kan tänkas uppstå.
På senare år har det talats mycket om fenomenet prepping, alltså att förbereda sig (preppa) för olika kriser. Om man lyckas ta sig förbi konservburksfascinationen och pratar med personer som preppar lite mer på allvar får man ofta det handfasta tipset att förbereda sig för saker som sannolikt kan inträffa. Det handlar om att identifiera vad som oftast ställer till det: elavbrott eller höststorm med översvämning, snarare än att försöka bunkra för ett kärnvapenkrig.
Om förberedelsen förankras i vardagen och i det som mest sannolikt inträffar blir den mer hållbar. Det är en fin balansgång mellan en organisation där inte en enda liten sak får gå fel och bunkern som klarar kärnvapenkriget. Det blir inte lättare av att dagens kris inte ger någon ledtråd om vad nästa kommer att handla om. Men det är helt nödvändigt att sluta hoppas på det bästa och i stället vara förberedd på åtminstone något lite otrevligt, om än inte det absolut värsta.
