Maktens korrupta kraft
Avslöjandet 1973 av den hemliga underrättelseorganisationen IB skakade om det svenska samhället. Organisationen var okänd för riksdagen och sysslade bland annat med olaglig åsiktsregistrering med hjälp av socialdemokrater som rapportörer. Därefter har det rått delade meningar om hur nära Socialdemokraterna samarbetade med IB.
Den socialdemokratiska partiledningen har hävdat att kontakterna med IB skedde på lägre nivåer inom partier. Men nya uppgifter som nu publicerats i Dagens Nyheter (27/8) visar att det fanns direkta kontakter mellan partiledningen och IB.
Uppgifterna presenteras i den kommande boken ”Spionjägaren” av Olof Frånstedt. Han var chef för Säpos kontraspionage under 1960- och 70-talen och har fått ta del av dokument från IB:s arkiv.
Dessa visar att rapporter från hemliga möten mellan ledande socialdemokrater och representanter från Sovjetunionen skickades vidare till IB, den hemliga spionorganisation som skapades i mitten av 1960-talet.
Tidigare kabinettssekreterare och biståndsminister Pierre Schori var en av dem som rapporterade från mötena med Sovjet. När DN visar dokumenten för Schori säger han:
”De där har jag skrivit. Men jag skickade dem till partistyrelsen. Hur de har gått vidare till IB vet jag inte”.
Oavsett vad Schori visste eller inte är detta ytterligare ett bevis på hur nära sammankopplad Socialdemokraterna var med IB, även högt upp i partiets absoluta topp. För detta har ingen inom partiet fått stå till svars för.
Värre gick det för journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt som gjorde avslöjandet om IB. De blev dömda för spioneri till ett års fängelse. De ansvariga inom Socialdemokraterna ställdes inte inför rätta.
IB, eller Informationsbyrån som det kan utläsas, var en hemlig organisation som sysslade med att inhämta underrättelser från utlandet.
Men det skedde även en åsiktsregistrering inom landet, framför allt i samarbete med socialdemokrater som rapporterade om kommunister på arbetsplatser. Detta uppdrag stred direkt mot grundlagen.
Demokrati tar vi ofta för givet i dagens samhälle. Det är bra då det innebär att medborgarna har förtroende för de demokratiska institutionerna. Men det kräver också att de demokratisk valda företrädarna tar sitt ansvar.
IB-affären visade med tydlighet att Sverige inte var förskonat från politiker som lät registrera politiska motståndare och därmed satte makten framför demokratin.
En stat måste givetvis granska och analysera de yttre och inre hot som kan hota landets säkerhet. Men IB-affären är en påminnelse om faran med att ett enskilt parti tillåts dominera politiken under så lång tid som Socialdemokraterna gjorde. Partiet och staten blev allt mer sammanflätade. Det hör inte hemma i en demokrati.
Lärdomen är att maktens företrädare alltid måste granskas – även i Sverige.
