Majoriteten har också rättigheter värda att försvara
För de allra flesta är det en icke-fråga vilket ”juridiskt” kön man har – och vilka villkor som gäller om man skulle vilja byta det.
Men just den frågan orsakar nu stora konvulsioner med anledning av att könstillhörigheten är i begrepp att göras om. Eller som det populärt heter på politikersvenska, könstillhörighetslagen behöver ”moderniseras”. På vanlig svenska tycks det betyda att var och en efter eget tycke och smak ska kunna ändra sitt juridiska kön. Och vem vill inte vara modern?
Uppenbarligen inte vänsterdebattören Åsa Linderborg. I en krönika i Aftonbladet skriver Linderborg att hon inte vill dela omklädningsrum med med främmande män som identifierar sig som kvinnor. ”Personen som står i strilen bredvid kallar och känner sig som kvinna men har penis – är det en man eller kvinna? Spelar det nån roll? Ja, det gör ju tyvärr det”, skriver Linderberg.
Det torde vara en uppfattning som delas av väldigt, väldigt många.
Det är enkelt att säga att det är upp till var och en att själv bestämma sin könsidentitet. Gör som du vill! Men att ge var och en rätten att själv avgöra ens juridiska könstillhörighet är en rättighet som i allra högsta grad får konsekvenser för andra. För med ett visst juridiskt kön kommer också vissa juridiska rättigheter. Som tillgång till damernas omklädningsrum, exempelvis.
Paraplyorganisationen Sverige Kvinnoorganisationer har påpekat att frågan om en ”moderniserad” könstillhörighetslag inte alls har belysts ur alla aspekter, allra minst kvinnornas.
I en debattartikel i Göteborgs-Posten (den 6 mars) menar de bland annat ”risken att möta en person med penis på ”damernas” skulle få många kvinnor att bli otrygga”.
De pekar också på utvecklingen i Kalifornien där 255 intagna begärt flytt till kvinnofängelse, efter att delstaten fattat beslut om en lag om att placering på mans- respektive kvinnofängelse ska göras på grundval av självupplevd könsidentitet.
Andra förhållanden som påverkas är också vilket tillträde män, som identifierar sig som kvinnor, får till kvinnors omklädningsrum och skyddade boenden påpekar Sveriges Kvinnoorganisationer.
Åsa Linderborg och Sveriges Kvinnoorganisationer väcker högst relevanta frågetecken kring vilka konsekvenser en ”moderniserad” könstillhörighetslag som bygger på självbestämmande kan få för kvinnors trygghet och frihet. Och som sagt åsikter, reflektioner, invändningar och farhågor som torde delas av en överväldigande majoritet.
Reaktionerna på Lindeborgs artikel har dock inte låtit vänta på sig och domen är hård. Åsa Linderborg kliver rakt ned i fördomsträsket, utropar en vänstertidningen ETC (den 21 mars).
I DN skopas Lindeborg till ordentligt och hon uppmanas att ta ”ansvar för sina känslor” och anklagas för att upphöja sina fördomar till vägledande principer (DN den 18 mars). Om tjugo, trettio år är nog detta det mest naturliga i världen, försäkrar skribenten.
Om Åsa Linderborg är fräck nog att inte vilja dela kvinnornas duschrum med män (som identifierar sig som kvinnor) så är det minsann Linderborg – och gissningsvis miljontals kvinnor och flickor med henne – det är fel på.
Det är populärt att argumentera för minoriteters rättigheter. Men har vi inte i denna den goda välviljans iver börjat glömma bort att även de som tillhör majoriteter har rättigheter värda att försvara?
