Bo Pellnäs: Macrons glappande ett arv från de Gaulle
”Ett långt skrälle, en storhetsvansinnig pösmunk och en politisk nolla”. Kanske var det så den amerikanske presidenten Roosevelt betraktade den landsflyktige de Gaulle, som 1940 försökte säkra sin roll som det Fria Frankrikes ledare efter landets kapitulation för Hitler och tyskarna.
I samband med USA:s landstigning i Nordafrika hösten 1942 förnedrade amerikanerna de Gaulle och det kom att prägla Frankrikes utrikespolitik under lång tid, bland annat när han inte anslöt Frankrike till Nato. Han vision av ”ett Europa från Atlanten till Ural” innefattade Ryssland. En omöjlighet under Stalins maktinnehav. Efter Sovjetunionens fall återuppstod för en kort tid de Gaulles dröm om en nära relation till Ryssland. Den franske presidenten Macrons fortsatta försök att öppna en dörr till landet har dock varit lika fåfänga under Putin som under Stalin.
De försämrade relationerna mellan USA och Kina etablerades under Trump och har förvärrats under president Biden. Inte minst oroar de kinesiska militära övningarna runt Taiwan och amerikanska utfästelser att försvara ön. Det är i detta läge som Macron besöker Kina och i flygplanet på väg hem säger till journalister att ”Taiwan är ingen europeisk angelägenhet.” Den självklara följdfrågan är förstås: ”Är då Ukraina en amerikansk angelägenhet?”
Det kan finnas en rad förklaringar till Macrons yttrande. Trötthet och rödvin? Eller gav han medvetet en bit gåslever till kinesiska propagandamakare att tugga på, i förvissning om att det efter ett tag skulle vara glömt. Det kan ha varit den sista i raden av eftergifter som skulle trygga alla affärskontrakt mellan Frankrike och Kina.
Bilderna av två tedrickande och avslappade presidenter, bästisar och bundis, speglar bådas politiska intresse av detta möte. I en tid då allt fler vill isolera Kina fikar Xi Jinping med en av EU:s viktigaste ledare. Macron visar upp sig som statsman på högsta nivå, långt från alla stenkastande och rasande demonstranter i Paris.
Dessutom har han väl rätt? USA har den militära kraften att ingripa i Europa, inte bara för att hjälpa Ukraina, utan även för att förhindra fortsatta ryska angrepp mot Nato-allierade, medan EU helt saknar möjligheter att stödja USA militärt i Stilla havet. Ändå är det ett klumpigt och onödigt tramp i det storpolitiska klaveret. Oförmåga innebär ju inte att det politiska behovet är obefintligt.
Att Kina invaderar Taiwan påverkar kanske inte Europa, om det inte utlöser det tredje världskriget. Men det kan i ett slag förinta USA:s trovärdighet som säkerhetsgarant hos en rad allierade runt och i Stilla havet, inte minst Japan. Det är klart att USA prioriterar Stilla havet framför Europa ur sin egen säkerhetssynpunkt. Allt som försvagar den transatlantiska länken är därför oförsvarligt. Även vårdslöst snack till journalister i en flygkabin.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk expert
