Macron – värd vår solidaritet

Emmanuel Macrons fortsatta försvar för den sekulära staten, yttrandefriheten och hans envisa motstånd mot den islamistiska extremismen, har gett honom många ovänner. Runt om i världen protesteras med plakat där presidentens ansikte är nedtrampat av ett skoavtryck.

Den franske presidenten svarar i Financial Times med en kontrollerad men tydlig replik på att en opinionstext i samma tidning felciterat honom och anklagat honom för att hetsa mot islam och muslimer. FT drog senare tillbaka publiceringen av opinionstexten.

Macron skriver om att den islamistiska separatismen är en verklighet i Frankrike: ”Om ni inte tror mig, läs hatinläggen på sociala medier som i namnet av förvrängd islam ledde till läraren Patys död. Besök de bostadsområden där små flickor från tre, fyra års ålder bär heltäckande slöjor, separeras från från pojkar och från resten av samhället, flickor som uppfostras att hata franska värderingar.”

Att islamistiska ledare uppviglar mot Macron och som Turkiets auktoritära ledare Recep Tayyip Erdogan vill se psyktest av den franske presidenten (SVT 25/10) är en sak. Men den demokratiska västvärlden bör ge sig sitt entydiga stöd till Emmanuel Macron för hans tydliga ställningstagande emot extremisternas agenda och för sekulära ideal, yttrandefrihet, jämställdhet och likhet inför lagen.

Att förklara deltagande i sorgen efter de senaste dåden i Frankrike och Österrike räcker inte som politiskt handling. Ännu värre är det att som Kanadas premiärminister Justin Trudeau söka leta efter medansvar hos dem som använder sig av yttrandefriheten. Eller att som Niklas Ekdal i Dagens Nyheter försöka få det till att markeringar för yttrandefrihet genom att publicera karikatyrteckningar av Mohammed eller rondellhundar gör att man köper terroristernas narrativ (DN 2/11): ”Föreställningen att yttrandefriheten måste försvaras med kulturkrigets medel är i bästa fall naiv.” Ekdal fortsätter: ”Visst var det tragiskt att Samuel Paty likt Salman Rushdie, Lars Vilks och Charlie Hebdo stod så ensam när det gällde, men yttrandefriheten är inget vapen.” skriver Ekdal. Samtidigt intygar Ekdal att han är en tydlig försvarare av rättigheten att skriva och teckna fritt: ”Yttrandefriheten är inte förhandlingsbar, men det vore märkligt att låta extremister diktera yttrandena, vare sig åt ena eller andra hållet.”

Ekdal har fel. Att använda yttrandefriheten som vapen är inte att gå ut i krig. Det är inte ord och teckningar som dödar, det är extremisters uppvigling och reaktioner mot dem. Att inte reagera på deras budskap, deras hot, deras mord är naivt och att svälja extremisternas världsbild.

Det är den fria kulturen som hotas av islamismen, det vore märkligt om kulturutövare inte reagerar genom att stå upp för dem som nyttjar frihetsgraderna i protest. Att stå tyst är inte att använda yttrandefriheten klokt, det är att vika ner sig för dem som svarar med blykulor på blyertsteckningar. Det är i kampen mot extremister yttrandefriheten och inte minst satiren har sitt högsta värde. En rondellhund har aldrig mördat någon, inte tusen rondellhundar heller. Det är reaktionen som är sjuk.

Emmanuel Macron har modet att stå upp för yttrandefrihet och sekularism. Alla demokrater bör ställa sig bakom honom. Utan att tillfoga några ”men”.