Petter Birgersson: (M) som i marginaleffekt

Att inte höja nivån för när statlig skatt ska betalas bryter mot den indexjustering som normalt är fallet. Regeringen kallar det ”pausad uppräkning av skiktgränsen”. Antalet personer som förväntas betala statlig inkomstskatt 2024 uppskattas enligt finansdepartementet bli 1 080 000 vilket är 330 000 fler än de hade varit med ordinarie uppräkning. Det är också 120 000 fler än 2023.

Här finns statsminister Ulf Kristerssons och finansminister Eliabeth Svantessons försvar: Det är trots allt färre som kommer att betala statlig skatt 2024 än 2022.

Men betyder det att det är bra? Inte om man vill att fler ska jobba mer.

Regeringen beräknar att åtgärden medför att arbetsutbudet minskar motsvarande 11 000 heltidsarbeten. Det beror främst på att människor väljer att jobba mindre när det mesta av ökad lön försvinner i skatt. Istället för att jobba mer och betala en del i skatt jobbar man mindre och betalar ingen skatt. Det blir alltså svårare att exempelvis locka specialistsjuksköterskor att arbeta extrapass.

Regeringens promemoria konstaterar också att resultatet av att inte höja skiktgränsen är ”svagare drivkrafter för beteenden som kan generera högre lön, t.ex. utbildning, att ta på sig ökat ansvar på arbetsplatsen eller att flytta för ett bättre betalt arbete.”

Den statliga inkomstskatten behövs egentligen inte alls. Det är inte ett problem att människor arbetar och tjänar pengar. Det är motsatsen som är problemet. Men en borgerlig regering stödd av SD orkar inte bemöta argumenten om att skattesänkningen i kronor blir betydligt högre för den som tjänar mer än den som tjänar mindre.

Nu är SD en formell del av ett regeringsunderlag och förhandlar därför budgeten. Det är högst troligt att SD tryckt på för att fler ska betala högre marginalskatt. Men det vill inte statsminister Ulf Kristersson eller finansminister Elisabeth Svantesson kännas vid. Budskapet är att alla Tidöpartier är överens. Men SD har tidigare stoppat motsvarande höjningar av gränsen för statlig skatt, för tio år sedan skedde det tillsammans med S, MP och V i ett ingrepp mot Alliansregeringens budget.

Finns det då något bättre försvar av att slopa indexeringen? Ja, det är sant att det är svåra ekonomiska tider och att det slår mest mot dem med lägre inkomster. Samtidigt har nivåerna i många ersättnings- och bidragssystem höjts enligt inflationsindexering. Då kan det vara motiverat att rikta ett större jobbskatteavdrag än tidigare tänkt mot de lägre inkomstskikten. I ett hushåll med två löner på drygt 20 000 kronor ska det ge 5 600 kronor i sänkt inkomstskatt per år. Avdraget toppar sedan runt 38 600 kronor i månadsinkomst. Tanken är att det ska ge morötter att gå från bidrag till lönearbete.

Det är också sant att kortsiktigt måste den skattesänkningen på lägre inkomster finansieras och statens ökade utgifter på andra områden betalas.

De negativa effekterna av att fler betalar statlig skatt kommer främst över tid. Därför är det viktigaste att det inte blir en vana. Tyvärr är det stor sannolikhet att det blir det, argumenten om att en höjning av gränsen för statlig skatt gynnar dem med högst inkomster försvinner ju inte nästa år, eller året efter det. En socialdemokratisk regering lär inte ta protester mot det på allvar i framtiden.

Möjligen kan den optimistiskt lagde konstatera att om detta håller på tillräckligt länge kommer alla löntagare i Sverige att bli betraktade som höginkomsttagare. Fattiga höginkomsttagare förvisso, men ändå.