Lyssna till kungen om Marco Polo
Efter att Marco Polo gick på grund hela tre (!) gånger under hösten 2023 läckte runt 150 000 liter olja ut i vattnet och spreds längs Blekingekusten. Det var – och är – en katastrof för miljön och djurlivet utan dess like. Hjälparbetare arbetade frenetiskt med att sanera olja och rädda fåglar som riskerade att svälta och frysa ihjäl om de inte fick oljan ur fjäderdräkten.
Visst hade konsekvenserna för både djurlivet och människor kunnat bli ännu värre. Men det sagt, var det illa nog. Och det var en kamp mot klockan.
Men räddningsarbetet tog alldeles för lång tid. I en utvärdering beskriver Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att myndigheter fortfarande är för långsamma i krissituationer: jordskredet vid Stenungsund, där vägen helt försvann, snökaoset på E22:an i Skåne där uppåt tusen personer fastade i kyla och mörker i sina bilar och oljeutsläppet från Marco Polo.
En huvudorsak, enligt generaldirektören för MSB Charlotte Petri Gornitzka, är att ingen vågar ta ansvar. Hon påpekar att myndigheten trots bristfällig information måste “våga och fatta beslut” (SR den 27 aug).
När det kommer till grundstötningen av Marco Polo hade en rad offentliga institutioner ansvar: Kustbevakningen, kommunerna, Räddningstjänsten Västra Blekinge, länsstyrelser, MSB och Svenska sjöräddningssällskapet.
Men enligt Peter Ryman som är försvarsdirektör på Länsstyrelsen Blekinge, är det “fortfarande oklarheter kring ansvarsfördelning vad gäller oljesanering i strandnära vatten”.
I MSB:s rapport kan man läsa att flera har uppgett samma sak. Ska den kommunala räddningstjänsten ansvara för miljöräddningen eller inte? Är det över huvud taget rimligt att kommuner får ett så stort ansvar som de fick? Borde inte myndigheter – som har expertkunskap på området – vägleda kommunerna i det här arbetet?
Flera påpekar också att det var svårt att få fram en korrekt “lägesbild” och att Kustbevakningen hade “juridiska hinder” för att dela sina lägesbilder. Dessutom upplevde den kommunala räddningstjänsten att de inte hade “lagligt stöd för att ansvara för miljöräddning på statligt vatten, samtidigt som Kustbevakningen och MSB initialt upplevde att de inte hade lagligt stöd att stötta kommunerna i en saneringsinsats.”
Många upplever dessutom att MSB och Kustbevakningen hade “långa beslutsvägar, vilket ledde till långsamt agerande i myndigheten”. Och dessutom: vem ska stå för notan?
Visst måste man ha viss förståelse för att kriser är svåra att hantera, de har ju en tendens att vara både akuta och oförutsedda.
Men vem tar ansvar, när ingen har ansvar? Givetvis går det inte att effektivt hantera en kris av den här storleken när ingen tar på sig ledartröjan. Och vad kommer ske när nästa kris inträffar? Länsstyrelsen har påtalat problemen med att ryska fartyg i dåligt skick passerar utanför Blekinges kust.
”För detta är inte första – och inte heller sista gången ansvarsfördelningen fallerar.”
För detta är inte första – och inte heller sista gången ansvarsfördelningen fallerar. 2004 dog 543 svenskar i tsunamikatastrofen som drog in över Sydostasien. Alla ansvariga pekade bortåt eller neråt. Sex ministrar utfrågades i Konstitutionsutskottet. Göran Persson lade skulden på tjänstemän i UD för ett långsamt agerande. Utrikesministern Laila Freivalds (S) skyllde på media för att svartmåla UD. En UD-medarbetare som skickades till Thailand ett antal dagar efter katastrofen berättar att “Stockholm hörde vi aldrig av. Vi fick inte veta vad som gällde, kom inte fram på telefon, fick inte några klara besked” (SVT den 15 dec 2014).
Det var 20 år sedan.
Någon måste ha ansvaret i en kris, peka med hela handen och säga vad som behöver göras. Att ha förmåga att anpassa sig – och röra sig utanför ramarna för vad som vanligtvis är okej – är dessutom nödvändigt. Och givetvis bör inte kommuner behöva oroa sig för att kostnaden ska falla på dem.
En trist insikt är dock att svensk offentlighet ofta gynnar dem som är passiva, snarare än de som försöker göra något – och riskera att göra fel. Vi har dessutom en ovana att upphöja byråkrati och organisering till skyarna. Men som kungen påpekade i en intervju efter tsunamin: ”I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra nåt alls”.
