Annons
Ledare

Lukas Ernryd: Lukas Ernryd: Danmark är Nordens chihuahua - liten och med grandios självbild

Min farmor fick en tysk k-pist riktad mot sig när hon råkade cykla fel i sitt eget land. Med sin son, min far, på pakethållaren. Sådant gör något med en människa och ett land.
Lukas ErnrydSkicka e-post
Gästkrönika • Publicerad 28 januari 2021
Lukas  Ernryd
Detta är en personligt skriven text i Trelleborgs Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Danmark?
Danmark?Foto: David Zalubowski

Jag minns farmors lägenhet på Sankt Thomas allé i Köpenhamn. Köket var från 40-talet. Låg diskbänk. Radion alltid på. Kanalen var en ultralokal dansk radiostation som under lunchtimmen tog emot lyssnarsamtal från bestämda medborgare. Det var totalt ocensurerat. Ingen telefonsluss. Det gapades och svors. Hade ”Ring P1” haft en procent av innehållet hade Sveriges radio fått springa gatlopp i den svenska åsiktskorridoren.

I Danmark är den offentliga debatten fri. Samtalen mellan människor är rakare. Stundtals är det inte trevligt att lyssna på vad den andre har att säga. Men det är i alla fall uppfriskande. Danmark är som att ha en chihuahua i örat. En skällig varelse med grandios självbild som inte matchar storleken.

Annons

Min farmor, född 1914, höll inte igen med sin åsikt. Alla fick sig en släng av sleven. Det var 90 procent destruktiv kritik och 10 procent klagomål.

Danmark är ett svårgreppbart land. I undersökningar hamnar de ständigt i topp bland de lyckligaste i världen, men är sällan nöjda. Det finns alltid något att störa sig på. De har till och med ett ord för att irritera sig på något som man inte kan göra något åt: hyggebrokke.

Vad är det? Till exempel startar du din dator på jobbet. Det tar en evighet. Du får ögonkontakt med en kollega som himlar med ögonen åt det eviga teknikstrulet. Du avslutar i dur med att hämta en ny kopp kaffe.

Du har hyggebrokkat.

Framför allt kan danskar konversera och är i det avseendet långt mer lika länderna på kontinenten än vad vi är. Malmöförfattaren Fredrik Ekelund, menar att danskarna har en djupare social begåvning. Jag läser en strålande intervju med honom. Han menar att den danska hyggekulturen, bodegorna och att landet är tätare befolkat, har skapat en unik kultur. Man har närmre till samtalet, till varandra.

Till exempel satte sig farmor alltid på bänken där det redan satt någon. Med en främling utbytte hon oväsentligheter. Ofta utan ens presentera sitt namn.

En sådan kultur tränar människor i konsten att läsa av varandra. Särskilt användbart när man ska göra affärer.

Jag läser vidare i intervjun med Ekelund. Man kan höra hur han kliar sig i huvudet när han tänker på danskheten.

I sina resor över sundet, för att utforska sitt kvinnliga alter ego, Marisol, har han bemötts med öppenhet, värme och nyfikenhet på ett sätt som han inte har upplevt i Sverige.

Men så när nyårsafton infinner sig i Köpenhamn blir hans danska vänner totalt Dronning Margrethe-instängda. De försvinner in i monarkens årliga tal, traditionerna och tolvslagets nationalsång. Det egna älskade språket och flaggan ges en högtidsstund och Ekelund är inte en del av gemenskapen längre, med sin icke-perfekta danska, sin svenskhet.

Annons

Så är landet på andra sidan sundet. Motsägelsefullt, mänskligt. Öppna mot individer som vågar vara sig själva, men stängda när det handlar om inkluderandet av vad som är danskt.

När allt kommer omkring är Danmark en klubb. Ett väldigt litet land som vill slå vakt om danskheten. Inte så märkligt för ett land som upplevt en invasion som ens mor- och farföräldrar själva kan berätta om.

Ingen vill cykla fel i sitt eget land med livet som insats.

Annons
Annons
Annons
Annons