Lugnet döljer problemen

Det är stiltje i debatten – och bland väljarna också. I Sifos januarimätning, som publicerades i flera tidningar på söndagen, märks knappt några förändringar sedan mätningen som gjordes före jul.

Alliansen leder fortfarande över de rödgröna, med 50,1 procent av väljarstödet mot 42,4 procent. Moderaterna behåller platsen som Sveriges största parti med 33,9 procent av väljarna bakom sig. Socialdemokraterna är kvar under 30 procent: de får endast 27,8 procent av stödet.

Tendensen att väljarna överger småpartierna fortsätter. Tre partier befinner sig farligt nära riksdagsspärren: Kristdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet.

Men den som tror att alliansens försprång är självklart och att Moderaterna nu ersatt Socialdemokraternas som statsbärande parti bedrar sig. Det är långt ifrån givet att dagens opinionsläge kommer att hålla i sig.

Faktum är ju att oppositionen är sällsynt försvagad. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har fullt upp med ledarbyte – samtidigt som Vänsterpartiledaren Lars Ohly är starkt ifrågasatt internt. Och hittills har allianspartierna misslyckats med att utnyttja detta exceptionella läge.

På ett seminarium som anordnades av tankesmedjan Fores i fredags verkade de medverkande företrädarna för Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna belåtna över att ha fått en andningspaus. Den pågående mandatperioden karakteriseras av ”eftertanke”, förklarade de unisont.

Alla antydningar om passivitet viftades bort av statssekreterare Per Schlingmann (M). Regeringen är inte alls inaktiv, nya reformer är på gång: som exempel nämndes fler jobbskatteavdrag och sänkt restaurangmoms.

Det svaret räcker knappast för att behålla väljarna under ytterligare en mandatperiod. Om inte regeringen driver en mer offensiv politik blir det enklare för Mona Sahlins efterträdare att vinna sympatier.

Under den förra mandatperioden uppstod ofta gräl när något av de mindre borgerliga partierna vågade driva en egen linje. Det uppfattades som illojalt att göra något som kunde hota bilden av alliansen som det mest regeringsdugliga alternativet.

Nu är läget ett annat. Alliansen har redan regerat gemensamt och framgångsrikt i över fyra år. Att de enskilda partierna då och då vågar hävda sin särart är viktigt inte bara för dem själva, utan för hela alliansens överlevnad.

För borgerligheten gäller det att lära av Socialdemokraterna, som under många år byggde sina framgångar med att vara i opposition mot samhällsproblemen. En regering som inte ständigt presenterar nya lösningar på problem och orättvisor har snart överlevt sig själv.