Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Lööf träder fram – men lyssna till Kinberg Batra

När Annie Lööf tar plats som Stefan Löfvens praktiska regeringspartner är strecken i en ny politisk karta snart ifyllda. Då har en tidigare moderatledare något att förmedla.
Vill se aktivare riksdag.
Vill se aktivare riksdag.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.

När riksdagen öppnat för ny säsong står Sverige kvar med samma regering. Men maktförhållandena har ändå delvis skiftat. När Stefan Löfven och Annie Lööf tillsammans träder fram och presenterar hur regeringens budget ska förändra välfärden i kommunerna – maskerande att utvecklingen av skatteunderlaget är den kritiska punkten – är det som en manifestation av ett regeringsombyte i praktiken. Det är som att Centerpartiet har tagit platsen från Miljöpartiet, detta skadeskjutna politiska väsen. Språkrören har lämnat in i snabb takt under mandatperioden och ingen miljöpartist vill synas ansvarig bredvid Löfven. Men Annie Lööf fyller luckan, träder fram som den faktiska vice statsministern – en ung veteran, denna gång klädd i en slags socialliberal välfärdsdräkt. Centerpartiet sitter inte i regeringen men befinner sig mitt i den. Miljöpartiet sitter i regeringen men står tjurande utanför den.

Inför nästa val blir det omöjligt att bortse från att nya allianser har slutits och att gamla är upplösta. Ett par, tre partier står lite vilsna och det traditionella politiska analyserandet om vilket parti som tillhör vilket gäng inför 2022 kan börja. Alla väntar sig ännu större polarisering mellan partier i dessa nya block.

Men kan nästa mandatperiod bjuda på en annan form av politisk förnyelse?

Den förra moderatledaren Anna Kinberg Batra konstaterar i en krönika i Dagens industri (7/9) att riksdagen fått mer makt efter att majoritetsregeringar har blivit undantag: ”Är vi rädda om vår demokrati borde vi vara rädda om vårt folkvalda parlament. Men då måste vi börja ta det på allvar.” Kinberg Batra vill se en riksdag där ledamöterna aktivt söker bygga egna allianser och driver mer debatt. Att skriva motioner för motionsskrivandet skull är rätt meningslöst om det är utsiktslöst att få igenom, det blir mest en markering och möjligen en plats på listor över ledamöter som anses producera mest.

En tolkning av Anna Kinberg Batra är att hon vill se riksdagsledamöter som agerar mer som fria aktörer, som söker allianser med andra för att bilda opinion och majoriteter i viktiga frågor. Partier är egentligen ett sätt att samla ledamöter med någorlunda gemensamma intressen, men har i många länder (som Sverige) utvecklats till att bli styrande organisationer som håller sina underordnade ledamöter i hårt grepp. Det senare är framför allt praktiskt då en partiföreträdare i förhandlingar måste veta hur många röster vederbörande har med sig. Det skänker en stabilitet åt systemet och ingångna avtal kan hållas. För både regering och opposition blir jobbet mer förutsägbart och det kan vara både bekvämt och säkert bra i kristider.

De ledamöter som avviker från partilinjen blir sedda som svikare, särskilt om det är en stor fråga där en eller ett fåtal röster är avgörande.

Fördelen med ett friare förhållningssätt är ett mer levande parlament med verklig makt. Redan med minoritetsregerandet har faktisk makt flyttat från regering till riksdag. Tillsättandet av talmän och regeringsbildandet 2018/2019 var ett tydligt exempel på det. Men det var samtidigt ett spel på partinivå. De enskilda ledamöterna lydde generellt sina partier.

Från andra länder, USA och Storbritannien är alltid frestande, kan man dra slutsatser om för- och nackdelar med att en parlamentsledamot i högre grad representerar sig själv och sin valkrets. Generellt kan dock sägas att en parlamentsledamot på det viset får större betydelse och vikt, det blir ett tydligare band till och ansvar inför väljarna.

Anna Kinberg Batra är något på spåren som skulle kunna göra regerandet en smula svårare men riksdagen och politiken vitalare.

Läs mer