Annons
Ledare

Löfven tappade sin Agenda

Han vann kanske aldrig någon partiledardebatt. Men Stefan Löfven vet hur man äter en korv.
Ledare • Publicerad 10 oktober 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Stefan Löfven (S) möter media inför söndagens partiledardebatt i Agenda i SVT.
Stefan Löfven (S) möter media inför söndagens partiledardebatt i Agenda i SVT.Foto: Fredrik Sandberg/TT

”Hur vinner man en debatt mot nån som kan äta en varmkorv med trovärdighet?” Inför söndagens partiledardebatt i SVT Agenda fångade Per Rosencrantz i en tweet Stefan Löfvens partiledarskap och statsministertid. Rosencrantz är tidigare tjänsteman i Moderaterna.

Att Stefan Löfven klarade sig genom nästan tio år som partiledare och sedan överlevde som statsminister under nära två mandatperioder, handlar någonstans om hans personlighet. Vem som helst skulle kunna prata med Stefan Löfven utan att känna sig underlägsen. Det finns en slags genuin grund som kanske bäst formuleras i att statsministern kan äta en korv som en korv ska ätas.

Annons

Den typen av trovärdighet lär vara en tillgång även i möjliga och omöjliga förhandlingar, något som höll Stefan Löfven kvar vid makten. Det trots att han också blev historisk genom att bli avsatt av riksdagen mitt under den senaste mandatperioden.

Men misslyckandet i Stefans Löfvens ledarskap har också blivit tydligt under de här åren. Det mest uppenbara är att han gick in i sitt uppdrag med hög trovärdighet i och fokus på en fråga. Just den som inledde Agendas partiledardebatt och var tänkt att bygga Stefans Löfvens tid vid makten. Det var vid Löfvens tillträde ”jobben, jobben, jobben” och EU:s lägsta arbetslöshet som gällde.

Det senare målet missades grövre än en gång Roberto Baggio gjorde med sin ballongstraff i vm-finalen 1994. Nu har arbetslöshetsmålet skrotats och Socialdemokraterna börjat tala om sysselsättning i stället – precis som en gång Alliansföreträdarna. Men målet om arbetslösheten var Löfvens eget och inte satt av någon annan. Här blir det också tydligt att värderingsmässigt ligger Stefan Löfven och Ulf Kristersson nära varandra när det kommer till att människor ska jobba om de kan. De klassiska motsättningarna lever dock vidare i form av hur viktig drivkraften i genom större skillnad mellan bidrag och lön är.

Efterfrågan på en mängd yrken inom vård, yrkeshantverk och industri är mycket hög. Att det samtidigt finns stor arbetslöshet i vissa invandrargrupper och i miljonprogramsförorter är ett exempel på integrationsmisslyckande. Det är en fråga som inte kan frikopplas från kriminaliteten i Sverige, även det ett debattämne i söndagens Agenda. Stefan Löfven har under sin regeringstid inte förmått vända utvecklingen i rätt riktning i den frågan heller. Rån mot ungdomar är ett av de många växande problemen som skadar samhällsutvecklingen. Ansvaret för den långsiktiga utvecklingen av den grova kriminaliteten är dock gemensamt med flera andra partier.

Epitetet ”blåbrun” blev det hetaste momentet i Agendadebatten, där Miljöpartiets språkrör Per Bolund använde det begreppet i en bisats. På Jimmie Åkessons fråga om Per Bolund anser att Åkesson är nazist svarade inte Bolund klarare än att blåbrun är ett etablerat begrepp och att Sverigedemokraternas bakgrund inbegriper nazistiska kopplingar. Nu är ”blåbrunt” i första hand ett begrepp som Per Bolund och hans kollega Märta Stenevi vill etablera i medierna.

Meningsutbytet fick sannolikt ingen tv-tittare att byta partisympati, det handlar mer än något annat om att tala till sina egna. Det är därför man lanserar slagord riktade mot motståndarna. Men någonstans måste partiledare ändå bottna i det de för fram – ”rödgrön röra” var inget svårt för Carl Bildt att stå för. Om Per Bolund och Märta Stenevi ska använda begreppet ”blåbrun” måste de också på en rak fråga svara att man betraktar SD som ett nazistiskt parti och att dess partiledare representerar det bruna även 2021. Det gjorde inte Per Bolund.

Formatet med partiledardebatter i tv är alltid föremål för diskussion. Det är svårt att hitta något som fungerar idealiskt. Sett som vägledning för osäkra väljare är värdet begränsat och för de närmast partitrogna är segrarna redan givna på förhand. Samtidigt ger det någon form av insikt i hur partiledarna som gör anspråk på makten agerar under press och vilka argument som ligger närmast till hands när svaren måste komma snabbt. Även det avslöjar något.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons