Löfven lyfter inte

Stefan Löfven hade ett ganska tacksamt utgångsläge när han tillträdde. Visserligen upplevde Socialdemokraterna en intern kris som kulminerade med Håkan Juholts fall. Men det innebar samtidigt att Löfven kunde förvänta sig en uppslutning kring sin person och sitt ledarskap på ett sätt som Mona Sahlin eller Håkan Juholt aldrig fick.

På motståndarsidan möter Stefan Löfven en allians som efter snart två mandatperioder får alla de doser av kritik som en etablerad regering kan förvänta sig. Trots ett rätt hyfsat resultat när det gäller centrala frågor som utvecklingen av sysselsättningen, kraftigt ökade reallöner och goda statsfinanser har regeringen Reinfeldt opinionen emot sig.

En del av kritiken mot regeringen är relevant, annan består mest av luftpastejer. Socialdemokratiska Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson är en frekvent bagare av det senare med fraser som ”Medelklassen har börjat få ont i magen”.

Ändå lyckas inte Socialdemokraterna att nå till gamla nivåer. I SCB låg partiet i den senaste mätningen på 34 procent, något som visserligen är bättre än katastrofsiffrorna under Juholts sista tid, men långt ifrån de 45 procent som S och Sahlin faktiskt uppvisade under 2008, mitt i Alliansens första mandatperiod. Ett oppositionsparti som har ambitionen att ta över regeringsmakten och gå till val utan partner bör stå riktigt starkt nio månader före avgörandet. Det har inte Löfven, med sin tysta taktik, lyckats med.

Istället är det två andra partier som har utnyttjat Alliansens svaghet. Jonas Sjöstedt ser ut att få Vänsterpartiet att lyfta, även om det sker från låga nivåer. Som god kommunikatör med enkla slagord står Sjöstedt stark i debatten. Att ensidigt prata om vinster i välfärden och riskkapitalbolag som skickar skattepengar till paradisöar är något som slår rot hos vänstersympatisörer även en bit in i socialdemokratin.

Sverigedemokraterna tycks samtidigt nå fortsatta framgångar. I hårt pressade situationer finns det företrädare som klarar av att vända en mediestorm till det egna partiets fördel. Partisekreterare Björn Söder kunde exempelvis i Sveriges Radio (18/12) peka på att Expressen i sitt avslöjande om SD-företrädares kommentarer på nätet samarbetat med våldsdömda vänsterextremister.

Ytterkantspartierna tar alltså större plats medan Socialdemokraterna under Löfven står still. Partiet har insett att det inte räcker att vara tyst. Med valledaren Jan Larsson i spetsen har Socialdemokraterna därför lagt upp en taktik som är tydlig. Valvinsten ska åstadkommas genom att inte konfrontera Sverigedemokraterna – något som Mona Sahlin hade som huvudingrediens i sitt politiska arbete och som gjorde att hon personligen blev SD:s främsta hatobjekt. I stället ska Socialdemokraterna ta tillbaka de manliga LO-väljare som förlorats till SD. Det ska ske genom att tydligt markera mot arbetskraftsinvandringen. Stefan Löfven och Jan Larsson har båda gjort klart att arbetsmarknaden ska betraktas som ett pussel där det bara finns en bit som passar in på varje ställe. Den synen delas inte ens av alla inom LO, där många är medvetna om att Sverige snarare är i behov av mer invandrad arbetskraft de kommande åren. Stefan Löfven gör klart att flyktinginvandringen inte påverkas, men förklarar inte på vilket sätt det har med arbetskraftsinvandringspolitiken att göra. En generös flyktingpolitik, där människors skyddsbehov och inte deras arbetsförmåga är avgörande för om de får stanna i Sverige, måste också betalas. För att klara av det på ett bra sätt måste svensk ekonomi växa genom att fler människor jobbar. Arbetskraftsinvandringen bidrar till att arbetskraften blir större – utan den växer svensk ekonomi långsammare.

Brister finns inom en mängd yrken över hela skalan: läkare, forskare, ingenjörer, sjuksköterskor, undersköterskor och serviceyrken. Landet behöver också fler riskbenägna entreprenörer. För det krävs en öppen hållning och välkomnande attityd till dem som är beredda att komma till Sverige.

Det starkaste argumentet för arbetskraftsinvandring är ändå människors rätt att söka sin egen försörjning.

Det starkaste argumentet emot arbetskraftsinvandring är att det kan pressa lönerna inom vissa yrken och utsätta dem för samma omvandlingstryck som andra industrigrenar redan har genomgått. Det är något som måste tas på allvar och mötas genom att ge de individer som drabbas hjälp med omställning i yrkeslivet. Likaså ska avtalen mellan arbetsgivare och arbetstagare som ger uppehållstillstånd uppfyllas. Oacceptabla förhållanden, där avtalade löner inte visat sig gälla, har uppdagats i flera fall där ordet utnyttjande verkligen varit på sin plats. Men det är något helt annat än att ge facket rätt att stoppa någon från att ta ett erbjudet arbete i Sverige.

Stefan Löfvens och Jan Larssons analys är baserad på hur väljare ska vinnas till Socialdemokraterna, inte vad som är bäst för svensk ekonomisk utveckling och för de individer som vill komma till Sverige för att arbeta. Om det är en valvinnare återstår att se. Någon hedervärd socialdemokratisk politisk position är det avgjort inte.