Löfven lämnar ett krisernas Sverige
Det har varit tydligt ett tag att Stefan Löfven är trött. På det viset är det inte överraskande att Löfven nu meddelar sin avgång och att han vill ersättas som partiledare på Socialdemokraternas partikongress i november. Men Löfven överraskade med tidpunkten, en söndag i augusti, den största delen av presskåren. Hela public service stod yrvaket efter att Expressen gått ut med nyheten om att Stefan Löfven skulle meddela sin avgång.
Talet var det väntade, ett känslosamt om den egna övertygelsen och stoltheten över rörelsen och socialdemokratin, och varningarna för vart Moderaterna kommer ta Sverige vid ett maktövertagande med stöd av SD-röster. Och Stefan Löfven såg både rörd, lättad och – ja, trött ut – när han till slut förmedlade sitt egentliga budskap: jag orkar inte mer.
Stefan Löfven tillträdde för tio år sedan efter att Socialdemokraterna en kort tid prövat den yvige Håkan Juholt. Tanken var att Stefan Löfven, känd som god förhandlare från If Metall och som stabil industrivänlig rörelseförankrad pragmatiker skulle kunna bygga koalitioner och lotsa Socialdemokraterna tillbaka till makten.
Det gjorde han också. Fredrik Reinfeldt lämnade snabbt scenen en valnatt och sedan har det varit Stefan Löfven som lett Sverige. Han har varit nedslagen flera gånger men likt en vippdocka rest sig och återkommit med både andras och egna budgetar, med omöjliga och möjlig av avtal och uppgörelser som ingen har fått ta del av. Tidigare i år röstades han bort mitt i en mandatperiod, unikt också det. Liksom att snabbt komma tillbaka.
Det är onekligen så att Stefan Löfven har någon form av förhandlingsförmåga som har gjort att han klarat av sitt uppdrag som statsminister. Det är också så att Stefan Löfven på många sätt framstår som sympatisk, att han har en grundläggande syn på att människor ska sköta sig och gå till jobbet. Det är inte omöjligt att Stefan Löfven skulle ha kunnat bli folkkär.
Men Löfven kom i en tid som inte passade honom. Och han valde – när allt fokus låg på Sverigedemokraterna – att samarbeta med partier som inte klarar av nutidens svårigheter. Dit hör också stora delar av hans eget parti. Den komplexa värld där svaret inte enbart är mer resurser, att staten kan hjälpa alla och Sverige kan rädda världen – där har Löfvens tre regeringar inte haft rätt medicin, eller som det kanske ska heta i dag: moteld.
Stefan Löfven skulle ha kunnat bli en betydligt bättre statsminister än han tilläts bli. I slutänden har Stefan Löfven ansvar även för det. Om Löfven har värderingar om att hålla ihop samhället, att var och en ska sköta sig och inte skylla på omständigheterna, att även ett fosterbarn kan kliva högst upp – då har han valt fel kompromisser, då har Löfven gett upp på fel punkter.
Stefan Löfven nådde inte sina mål. Han borde ha valt andra kompisar.
