LO är rödare än medlemmarna
30 miljoner kronor satsade LO under valåret för att få en socialdemokratisk regering (SvD 23/12 -17). Ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är nöjd med kampanjen, eftersom han menar att Socialdemokraterna tog väljare från Sverigedemokraterna i slutspurten, och eftersom stödet för S bland LO-medlemmar var “ungefär dubbel så stort som stödet för SD” (DI 10/9).
Det är klassisk socialdemokratisk arrogans att vara nöjd med en kampanj där man backat kraftigt, och dessutom fått extremt hård kritik för fulspel och regelrätta lögner. Men Thorwaldsson skarvar dessutom med siffrorna. Resultatet för Sverigedemokraterna bland LO:s medlemmar var runt 26 procent, inte 20. Stödet för S var 38 procent, inte 40. (SVT Valu)
62 procent av LO-medlemmarna har alltså tvingats skänka pengar till ett parti de inte röstar på. I SvD försöker Thorwaldsson släta över detta faktum, och försvara förbundets facklig-politiska samverkan: “Det finns SD:are som är väldigt emot det här men det är en klar majoritet av medlemmarna som är för vår samverkan med Socialdemokraterna.” (11/9)
Om nu denna majoritet var så klar kan man tycka att den också borde synas i valresultatet. Thorwaldsson hänvisar istället till en undersökning från 2011, där 64 procent var positiva till ett samarbete med S.
Det är att blunda för den strukturella förändring som skett i gruppen LO-väljare. 2014 röstade 51 procent på Socialdemokraterna, ungefär samma siffra som 2010. När den siffran nu sjunkit under 40 procent finns starkare skäl än någonsin att vara kritisk till den facklig-politiska samverkan. Människor ska helt enkelt inte tvångsanslutas till politiska partier, och särskilt inte när bara knappt fyra av tio står bakom samarbetet.
Enligt källor till SvD förra året finns interna kritiker mot samarbetsmodellen, och rykten om en smärtgräns på 50 procent stöd till S. En sådan regel hade åtminstone varit i rimlighetens riktning, men tycks inte röra Thorwaldsson i ryggen. Han kan förstås riktigt peka på att samarbetet är föremål för ett kongressbeslut, och inte något som bestäms av sådana principer. Men även det klingar falskt när det förekommer att medlemmar från andra partier än S utesluts från förbundet. Möjligheten att påverka LO-kongressen för att få till stånd en förändring är minimal. Systemet är riggat till Socialdemokraternas fördel.
Ytterst är samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna ett resultat av den svenska modellen, där monopolställning på fackföreningsmarknaden historiskt knutits till en liknande ställning inom politiken. Hur mycket än systemet liknar en korrupt och korporativ modell finns inga möjligheter att förändra den för någon annan än LO själva. Det lär inte hända på kort sikt, åtminstone inte under ordförande Karl-Petter Thorwaldssons regim.
Men om Socialdemokraternas strukturella problem fortsätter och kombineras med sjunkande stöd både för S och intresse för fackligt medlemskap, då kommer till slut LO:s maktborg att falla. Lite ödmjukhet, självkritik och lite färre falska siffror hade varit klädsamt.