Monika Olin Wikman: Livet när tåget står still
Men så kommer konduktörsrösten som man inte vill höra. ”Tyvärr har vi fått ett stopp , vi vet inte hur länge”. Oron breder ut sig i kupén , en del stönanden, signalfel förstås , enkelspårstrafik eller tja? Så kommer konduktören åter: ”Det har skett en olycka lite längre fram , blåljuspersonal är på väg, erfarenheten säger att det kommer att ta timmar”.
Stönandena upphör, vi förstår. Tankarna flyger med stannar vid det oerhörda, det tragiska, det som inte går inte att föreställa sig. Regnet fortsätter, det börjar åska , konduktören meddelar att blåljuspersonalens arbete försvårats. Stora vattenmängder översvämmar olycksplatsen. Jag tänker på människorna därute , hur klarar de att ta hand om detta.
Regnet faller , det är lugnt i tåget, ingen klagar , det är vänligt, jag hör inga barn som gråter, man får skynda sig om man vill ha mat, man börjar berätta sin livshistoria för varandra, jag lyssnar ett tag på grannarna i sätet bredvid, jaha, det låter rätt intressant, kanske kunde de bli Sommarpratare.
Vänner sms-ar och tycker att jag ska ta in på hotell Högland. Lite lockande men jag fortsätter att läsa min bok om Ernst Wigforss liv. Wigforss var finansminister under så svåra år som under andra världskriget. Han hade en avgörande roll och kunde bli hetlevrad; kontroversiell också. Bokens övertitel är ”Den förbannade optimisten Ernst Wigforss”. Det är det jag mest vill veta, hur orkade han vara optimist. Vilken livshållning hade han , hur höll han hoppet uppe.
Efter fyra timmar börjar tåget rulla. Konduktören tackar upprepade gånger för tålamodet som vi resenärer haft och försäkrar att vi alla ska komma hem. När tåget närmar sig Lund där byten ska ske är planeringen från tågpersonalen perfekt. Taxibilar ska köras över hela det skånska landskapets orter, som ett fyrverkeri ska de spridas får jag för mig. En yngre man griper tag i min väska och talar om för mig hur jag ska gå.
Jag kan ju stenarna på denna perrong men jag tackar, hans omtänksamhet gör gott. Han ser nog att jag är gammal tänker jag. Medan regnet piskar mig i ansiktet hittar jag taxin som ska ta mig till Simrishamn. Vi är två i baksätet , chauffören har fullt sjå att parera regnet och vattenmassorna på vägen . Vi talar om hur skönt det ska bli att komma hem.
Klockan är 02.00 när jag låser upp. Hemma. Wigforss är färdigläst, jag tror att han bars av stor tillit. Trots de svåra åren. SJ har skött sig perfekt. Resenärerna också. Det oförutsebara har hanterats väl. Resan kommer att återbetalas. Nästa dag läser jag om tågurspårningarna och stora trafikproblemen .
Medan regnet fortsätter.
Monika Olin Wikman är samhällsdebattör bosatt på Österlen
