Liberalerna vänder hemåt
Så litet att det nästan inte syns längre. Åtminstone inte i opinionsundersökningarna. Liberalerna kämpar för sin existens som riksdagsparti. Det är rimligen inte väljarnas fel. Och det är inte heller främst den nya partiledningen under Nyamko Sabuni som är huvudanledningen. Möjligen var Nyamko Sabuni väl modig som tog över ett parti som ingått ett regeringsavtal hon inte vill vara med om. Men Liberalernas kris är framodlad under ett drygt decennium. Det största enskilda misstaget är att så mycket huvudbry har ägnats åt hur man ska agera i förhållande till ett annat parti, Sverigedemokraterna.
Att förhålla sig till verkliga problem, att forma sin politik därefter och stå för den, att söka stöd där man kan i parlamentet för det man tror på, och att vara tydlig i en liberal borgerlig identitet hade inneburit att Liberalerna haft en annan ställning i svensk politik i dag. Och Sverige hade mått något bättre.
Men allt blir historia, även januarisamarbeten. Gammalt går inte att ångra, Liberalerna måste arbeta för att återfå någon form av förtroende bland liberalt sinnande borgerliga väljare som tror på internationellt samarbete, marknadsekonomi men som också ser värdet av att värna den egna nationen och dess identitet.
Nyamko Sabunis besked på fredagseftermiddagen är inte oväntat. Men det är välbehövligt. Sverige behöver ett tydligt regeringsalternativ i en mittenhöger som utmanar socialdemokratin med kamrater. Ett sådant regeringsalternativ lär inte nå 50 procent i nästa val – även om opinionssiffror är till för att förändras. Men en liberalkonservativ trio som bestämmer sig i tid för att ge de svenska väljarna ett seriöst regeringsalternativ har en potential att öka sin andel av väljarkåren. Det märks redan hos Moderaterna. Liberalerna kan vara en del av den omdaningen av svensk borgerlighet. Här handlar det om trygghet i stora och små städer, landsbygdens villkor, elförsörjningen, försvaret, polisen, en integrationspolitik helt inriktad på egenförsörjning, en migrationspolitik som bland annat uppmuntrar ärlighet hos den som söker asyl i Sverige, att bygga nordisk samhörighet på alla plan, forma en utbildningspolitik riktad mot kunskap och en näringslivspolitik som inte går ut på att staten ska försöka plocka ut vinnare.
Väljarna bör upplysas om att den som vill byta regering ska lägga sin röst på något av de här tre partierna, M, KD eller L. Om SD stöder en sådan regering är en annan fråga, vilket faktiskt de tre borgerliga bör betona för att vinna stöd – vill du ha en borgerlig regering: rösta borgerligt. Vill SD stödja Stefan Löfven eller hans efterträdare så har SD alltid det alternativet.
Nyamko Sabuni fick en majoritet med sig i partistyrelsen, men motståndet finns kvar och ett partiråd ska definitivt slå fast denna inriktning. Det troliga är att partistyrelsens besked bekräftas, men det hindrar inte att det lilla partiet är fortsatt uppdelat i minst två bitar. Men att tro på en återuppstånden Allians som ska gå till val på att komma tillbaka till makten med Miljöpartiets stöd är att i praktiken säga nej till att regera. Då skulle Liberalerna snarare bidra till att regeringsalternativet inte blir en mittenhöger och att Sverigedemokraterna kommer närmre att få sin vision om ett eget block uppfyllt.
