Liberalerna fick sin syndabock
Nyamko Sabuni borde aldrig ha tillträtt som partiledare för Liberalerna. Partiet hade efter Jan Björklunds svajande mellan två partiläger, i den tid där allt handlade om Sverigedemokraterna och inget om Liberalernas politik, lämnat ett splittrat parti efter sig. Ett januariavtal hade ingåtts med den socialdemokratiska regeringen, något som lämnade Allianstroende folkpartiliberaler utan hemvist.
Nyamko Sabuni ställdes mot den traditionella partielitens kandidat, Erik Ullenhag, och tog överraskande hem partiledarposten. Sabuni skulle leda ett parti som hade inlett ett samarbete med en regering hon inte trodde på. Liberalernas ledare sade sig hedra ett avtal hon inte ville ha. Men inte ens när Sabuni slapp det oket vände trenden i opinionsmätningarna. Sabunis arbete tycktes bli svårare för varje dag, när det anades en ljusglimt drog någon snabbt ner gardinen igen.
Nyamko Sabuni kan uppenbart inte få godkänt som partiledare. För det hade krävts att hon tagit Liberalerna genom riksdagsvalet och över riksdagsspärren. Hon skulle ha lyckats – om inte ena – så i alla fall samla sitt parti inför ett val. Men kvicksilver som har tappats i golvet låter sig inte samlas så lätt.
Att avgå några månader före ett ordinarie val är att avstå ansvaret för ett troligt misslyckande och lämna över det på någon annan. Det kan på goda grunder kritiseras. Samtidigt är det förmodligen det enda rimliga beslutet, kurvan för Liberalerna har inte vänt, det externa och interna motståndet mot Sabuni har snarare växt.
Sabuni gör emellanåt mindre övertänkta uttalanden, hennes spontanitet blir då till hennes nackdel. Det senaste var ett uttalande om att Norge är ett alternativ att åka till om det blir krig i Sverige, vilket tolkades som att Sabuni övervägde att strunta i totalförsvarsplikten. I medierna har Nyamko Sabuni sällan mött välvilliga tolkningar. Liberala ledarsidor har i hög grad behandlat henne med kyla eller direkta avståndstaganden. Och när Sabuni väl har hamnat mot repen har många känt sig manade att sätta in en smocka till. Dagens Nyheters ledarsidas sista kommentar om Sabuni som partiledare var på många sätt typisk och avslutades med ”Från ambassadörsvillan i Rom får major Björklund se sitt politiska arv raseras.” Det är den historiebeskrivningen som Sabunis belackare nu kommer att förklara för sann.
Björklunds främsta arv är dock något helt annat. Han bidrog till att söndra Alliansen och ge Socialdemokraterna ett slags moraliskt politiskt övertag i svensk politik, som demokratins räddare enligt Löfvendoktrinen.
Den nu tillträdande partiledaren Johan Pehrson fanns med som en slags outsider inför det förra partiledarvalet. Pehrsons kandidatur var möjligen delvis allvarligt menad men främst ett sätt att markera närvaro – jag finns här om det går åt helvete, och det kan det nog göra. Att Pehrson nu tar över, åtminstone tillfälligt, är på det viset inte överraskande. Den med riktigt bra folkpartikikare kunde ana det redan då, 2019.
Eftersom Nyamko Sabuni saknar riksdagsplats har Johan Pehrson redan i sin roll som gruppledare fört partiets talan i riksdagens partiledardebatter. Pehrson är känd för humor och spontanitet, något som förstås också kan öppna för uttalanden som går utanför den förväntade ramen och kan tolkas illvilligt. Om han nu tar på sig en striktare kostym återstår att se. Pehrson gör sin sin plikt, men om det är något som når fram till och över riksdagsplatsen är en annan fråga. Liberalernas splittring är inte över, inte heller de olika lägrens förhoppningar. Består gör också väljarnas osäkerhet om vad partiet är för något.
